På resecentrum i Älvängen stannade Arletta och jag upp ett tag igår. Vi var hungriga. Så vi tog fram varsin skål med sallad som vi hade fått över när vi åt lunch på Mimers Hus i Kungälv där vi suttit och arbetat under dagen .
På Mimers Hus tillbringar många, både ungdomar och äldre, sin tid. En färgrik vägg med bilder av Carolina Falkholt lyser upp. Där finns också en kulturhusvärd, som hjälper till när det behövs och hans närvaro bidrar nog till att skapa en viss ro. Ja, ungdomarna for omkring och var lite livliga ibland, men det verkade också finnas ett förtroende och lite skoj i ögonvrån.
På Resecentrum i Älvängen var det en smula stökigare. Men så fanns där inga ansvariga vuxna på plats heller. Vi fick ju äta vår sallad i fred. Men det var rökigt. Vi undrade lite över vad det var de rökte. Det luktade inte rök, men det bolmade väldigt. Vi kände oss ganska ovetande.
Ännu mer ovetande blev vi när vi såg killarna kyssa varann på mun som det såg ut. I själva verket blåste de över rök i varandras lungor.
Det blev lite bökigt i lokalen och vi kände oss utanför. Det var inte helt behagligt. Är det kanske så här det förhåller sig:
Våra dagars ungdom uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor och pratar när de borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare.
Eller är det så här vi vuxna blir främmande för de unga och de för oss? Vi har ingen aning om vad de sysslar med och eftersom vi inte frågar, så ser de ingen anledning att inviga oss i sina hemligheter. Varför skulle de ens försöka att kommunicera med oss?
Det var förresten Sokrates som lär ha sagt detta om ungdomars ohövlighet, ca 400 år före vår tideräknings början. Kanske på tiden att börja pratas vid?
När vi ätit vår sallad och lämnat det färglösa väntrummet tog vi en tur till Coop-butiken i Älvängen för att köpa lite frukt.
Ellington
.
.
.
Många ungdomar har ingen hyfs eller respekt idag. Men det är samhällets fel, och när de en gång gett ”fria tyglar” så bara eskalerar det, tyvärr. Gäng på 13-14 åringar ger sig på äldre och slår ner dem, det är värre än att vara lite oartig. Barn behöver lära sig respekt, och om det behövs får man ta tag med hårdhandskarna. Allt detta började faktiskt redan i slutet på sjuttiotalet i Sverige, och på den tiden låg vi ljusår efter t.ex USA.
Kom ihåg mig själv i högstadiet, en tuff busig kille, utanpå, men inuti var jag fortfarande samma person som jag är idag. Grupptryck gör det inte bättre heller. Men jämfört med idag var det lekskola. För kanske, 7-8 år sedan kom jag i bråk med ett gäng Kosovoalbanska killar som hade slagit en jag kände, och jag är inte den som backar när det gäller mina vänner. De började bli kaxiga, och den ena sa att hans storebror var minsann ledare för ett Kosovogäng. Visst, ta hit han också så kan vi klara ut detta direkt, annars kan jag och ni göra upp nu, sa jag. Han blev genast spak. Jag visste vem den tuffe av killarna var, och även hans far. Sedan dess hälsade han alltid glatt på mig.
Just detta ämne med ungdomar är ett väldigt viktigt ämne. De måste lära sig respekt, gå i skola, inte bråka med skötsamma barn som inte får någon ro i skolan så de kan plugga. Idag räcker det nästan att du ger en arg blick till ett barn för att det ska leda till anmälan, samhället har blivit för slappt.
När jag fostrade mina barn var jag aldrig sträng, och rörde dem absolut inte om de gjorde något dumt, som alla barn gör. De hade alltid respekt för mig och var alltid glada när de var hos mig, jag gav dem fria tyglar hemma, så det var alltid livat. 😂 Utomhus, och mot äldre människor hade de stor respekt, höll upp dörrar och hjälpte till, och sådant hade jag aldrig sagt till dem att göra, bara ”vanlig” fostran och mycket kärlek, både verbalt, sa ofta att jag älskade dem, och kramade dem ofta, och vi satt alltid tillsammans när vi tittade på TV, en på varsin sida om mig. Vad jag längtar tillbaka till den tiden. 😊
Ja, John, kärlek är nummer ett som barn och ungdomar behöver. Det tror jag inte att de som blir asociala eller kriminella oftast har upplevt så mycket av. Ja, det finns förstås andra orsaker också, men kärleksbrist och brist på kommunikation med vuxna skapar nog en hel del problem.
Sen, när det börjar bli kört och ungdomar redan befinner sig i den här riskzonen, ja, då vet jag att det går att reparera. Men det krävs att det finns vuxna som orkar skapa förtroende. Och skapa förtroende gör man inte genom att stryka ungdomarna medhårs. Snarare genom att vara tydlig och ärlig med vad som är viktigt. Och, som du säger, inte prata om det så mycket utan visa i handling hur relationer måste fungera.
Ellington