En morgon i december körde vi till Kungälv. Arletta hade ett ärende till sjukhuset, och vi krånglade oss igenom stan dit upp. Kungälv är verkligen krångligt nu, när det byggs överallt, med avstängda gator och alternativa köranvisningar och nya mönster för hur man ska köra i varje hörn. Jag har ju bott i Kungälv för många år sedan och stan har förändrats mycket.
Det jag lägger märke till är att de gamla husen i Liljedal är borta. Kungälvsbagarn håller på att göras om till ett boningshus och kring Gamla Gärdesgatan har det blivit ett labyrintiskt mönster av enkelriktade smågränder, som man knappt kan ta sig ur om man trodde att man skulle kunna köra över bäcken på den lilla bron mot Komarken.
Östra Gatan är förstås som den alltid har varit, med gamla villor och trädgårdar, oftast snygga och välhållna. Västra Gatan har ändrat karaktär från stans butiksgata till cafégata.
Nu skulle vi till sjukhuset för en rutinkontroll. Att parkera där visade sig vara en utmaning. Av cirka 500 platser var ingen ledig. Efter tjugo minuter lämnade en bil parkeringen, så det fixade sig.
På Kungälvs sjukhus föddes min äldsta dotter för snart 47 år sedan. Tänk vad minnet sitter kvar. Allt finns kvar i bilder i mitt minne. En rolig sak var rådjuren som betade utanför fönstret till förlossningsrummet. Barnmorskan – hon hette Iris och var kompis med min svärmor, som också jobbade där den här natten. Iris berättade att en blivande pappa nyligen blivit så begeistrad av dessa rådjur, att han blivit stående och tittat på dem, helt glömsk av sin frus födslovåndor.
Sedan dess är sjukhuset ombyggt och mycket större än det var då. Jag sätter mig i caféet och väntar. Uppkoppling på nätet får jag. Så sitter jag där och jobbar. Läser bloggkommentarer och skriver egna kommentarer på andras bloggar. Jag stöter på några spännande genom att klicka på dem som har kommenterat bloggar som jag läser. En kvinnlig uggleskådare i England, en autistisk kille i Californien, en författare som publicerar sina noveller i bloggform. Det senare är väl lite grann besläktat med hur skönlitteratur publicerades i romanformens barndom under 1800-talets förra hälft. Charles Dickens var inte den ende som startade en egen tidning för att där publicera ett romankapitel i veckan. De flesta av hans romaner ska ha kommit till efter sådant mönster. Stor press var det förstås att skriva ett kapitel i veckan. Och sen, när romanen var klar, så kunde den komma ut i bokform.
När Arletta kommer till caféet där jag sitter, blir hon stående och gapar. ”Ser du inte?!” nästan ropar hon.
Och jag, som suttit försjunken i mitt bloggande ser väl helt ut som fallen från skyarna. ”Draperiet!” säger hon bara. Jag tittar mig omkring, liksom yrvaket, och följer hennes blick med min. Och då ser jag. Min döda frus shoppingväska, som jag ärvt efter henne, och som jag vårdar ömt som ett minne, den har ett ovanligt mönster.
Och här har jag suttit utan att se. Hela fonden i caféet är som en display av detta mönster.
Detta mönster, som ligger mig varmt om hjärtat och som nu omfamnar mig. Jag stirrar som förhäxad. Den estetiska upplevelsen går som en känsloladdning genom mig. En liten stund är jag någon annan stans tills jag hör Arlettas kamera knäppa. Sen tar vi fram vår lunchlåda som vi gjorde i ordning innan vi körde från Bengtsfors i morse.
Ellington
.
.
.
..
Alltså, jag får gåshud när jag läser ditt inlägg. Helt otroligt men jag tror att du har mönstret på näthinnan och därför ser du inte det någon annanstans. Det finns helt enkelt hela tiden med dig.
Kristallina! Jag var tvungen att läsa om mitt inlägg. Det var mycket inspirerande att följa hur du måste ha läst det, och att få känna var du fick gåshud när du läste. Det var en exklusiv upplevelse du serverade mig!
Ellington
Din berättarkonst!
Och spännande att du delar med dig av ditt sätt att läsa.
Ellington
Kallas väl att bli ”hemmablind”. Man ”ser” inte sådant man har framför ögonen var dag, det är precis som man uppskattar inte det fina därifrån man är. Jag som är från Sölvesborg har varit på Hanö en gång i mitt liv! För andra är det en speciell ö, men för mig inget märkvärdigt.
Precis, John! Och så ibland är det något som öppnar ens ögon, och så ser man från ett perspektiv så att det som var enkelt och vanligt blir mycket vackert. Kanske kan det vara så med Hanö för dig vid lämpligt tillfälle?
Ellington