Ellington: Jag hörde en författare en gång – det var Harry Martinson – han sa att ”jag kan njuta av allting bara det inte upprepas”. När jag har växt upp så har jag nog lärt mig motsatsen. Alltså – jag njuter nog bäst av det som tål att upprepas. Så kan jag hitta min njutning i vanor och i det som upprepas.
Vet du att det finns en plats som heter Killebro? Jag frågade min vän Cissi vad det namnet kunde betyda. Såna där omöjliga frågor brukar jag få i huvudet. Ofta är det ju omöjligt att veta vad ett ortnamn betyder. Som Ödskölt eller Okome eller Göinge. Men Cissi visste svaret. Hon har bott i Killebro, och nu på väg till Åhus tog vi svängen förbi. Hon kunde berätta att där en gång fanns en bro. Ja, det finns det än i dag, men den gamla stenbron ser man inte, fast den var tydligen så väl byggd att när man byggde den nya, fick den gamla vara kvar som fundament.
Under bron har det alltid funnits en källa, och därför heter platsen Killebro. Och när jag fick veta det, behövde jag inte heller undra om namnet skulle uttalas med ”k-” eller ”tje-ljud”.
När jag lämnade Suan Son, och då ville jag bara ha i minnet det bästa som jag har upplevt under våra nästan 2 månader där. Den stranden som är närmast huset, det är så klart Suan Son strand. Den ligger så nära trafiken, så för mig var det helt meningslöst att vara där. Det gäller hela kusten – alla stränder mellan Rayong och Suan Son är samma typ. Vattnet är dessutom lågt, så om man vill njuta riktigt av att simma, då får man upptäcka den andra sidan av kusten, vilken är helt annorlunda. Det tog oss ca 25 min att nå dit med mc, men det var det värt.
Vad har du för minnen från när du var 6. Nu är jag 69 och jag har väl några minnesbilder men de är ju lite vaga tycker jag. Ett märkligt avlägset minne dök upp häromdagen när jag var på väg till Fotografiska Museet i Stockholm. Vi promenerade uppe på höjden när jag fick se namnet på den båt som ligger förtöjd vid kajen. På ett ögonblick öppnades mitt medvetande för en flod av minnen från min barndom. Birger Jarl hette fartyget.
Vi åkte med Birger Jarl från Stockholm till Helsingfors. Det var denna båten. Jag var 6 år. Det var ett äventyr. Min pappa hade fått ett stipendium på 900 kronor för att träffa den finlandssvenske poeten, dadaisten Gunnar Björling. Fortsätt läsa ”Birger Jarl: ett skepp lastat med Ellingtons minnen”
I dagarna firar Arletta och jag vår ettåriga vänskap. Bland annat därför tänker jag på vad som hände i mitt liv förra året 2016. Det var strax efter nyår och jag hade just läst en bok som jag nyligen skaffat mig. Jag var nyfiken på att förstå mig själv och världen bättre. Då anade jag föga att jag redan vid halvårsskiftet skulle ha skapat denna bloggen tillsammans med en kvinna som jag då inte ens visste att hon fanns. Och som ville göra sin egen existentiella upptäcktsfärd i mitt sällskap. Jag hade nog inte en aning om att innan året var slut skulle mitt liv ha tagit vissa nya vändningar.
Detta året började alltså med att jag läste en bok som jag tror – eller trodde – att jag var ensam om att läsa. Gunnar Olssons Abysmal är den spränglärde forskarens djupanalys av världen som vi känner den. En historisk genomgång av vad det innebär att förstå. Från Gilgamesh och Bibelns skapelseberättelse till Thomas Pynchon och hans Mason & Dixon. En förträfflig läsning för mig som skrivit en avhandling om just Pynchon. Och om hur människor i vår kultur kan hitta nya sätt att förstå.
Det är 4 grader minus ute fast det snart är mitt i mars. Ja, solen skiner genom grådiset ibland. Barmarksfrosten över det gråvissna betet i hästhagen glittrar till då och då, men lyckas ändå inte annat än att förstärka gråheten i det redan grå. Jag väntar med att lämna stugvärmen. Och låter i stället tankarna vandra. Efter helgen ska jag ta bilen och köra 50 mil söderut. Städade den igår och hittade en parkeringsbiljett från Östersund mellan sätena.
Oj! Nu är jag trött. Efter att hela morgonen och förmiddagen vandrat i så gott som oframkomlig terräng på jakt efter en bortglömd gruva i en avkrok i Dalsland. Stora Strand.
Tillsammans med min kompis Roy från operakören är dock ingenting omöjligt. Försiktigt och tålmodigt guidade han mig. Både till de historiska spåren av gruvdriften, det bottenlösa gruvschaktet i skogen och till slut också till de smått sensationella youtubefilmerna från 2015, då filmaren som kallar sig Micke Saumraj gick ner i den övergivna gruvan.
Ett av Roy Andreassons intressen är att lägga upp vandringsleder till intressanta platser i hemtrakterna. Detta var dock ingen vandringsled. Vi letade oss fram i branter och moras.
Vad tänker man sig först och främst när man hör ordet Pattaya? Nattliv och frihet i alla dess former tänker nog många.
Vi lyckades dock bosätta oss långt bort ifrån de stadsdelar där livet är så intensivt -:)
Lite närmare Stor-Buddha, som syns på toppen av bergen om man står precis på gatan där hotellet ligger. Så blev det naturligt att gå hela vägen upp. Det tar en halv timme att nå dessa gudomliga guldfigurer, som står i upphöjd position och tittar ned på de små människorna. Fortsätt läsa ”Pattaya med Stor-Buddha och hans sköldpaddor”