Bara i sömnen hittar människorna sin kreativitet. (Herakleitos)
Arletta: Hur mår du efter din 12 kilometers promenad i den vilda skogen igår, Ellington? Det lät ganska kämpigt.
Ellington: Visst, jag är hemskt trött.
Arletta: Åh! Jag går gärna långa promenader. Jag brukar alltid gå olika vägar, för att se olika vyer och känna olika dofter, få nya upplevelser och intryck.
Ellington: Så tänker jag ibland också. Att jag vill se något nytt ställe. Men jag brukar också tänka att om jag går samma väg flera gånger, så kan jag se nya saker som jag inte lade märke till förut. Jag tittar närmare på ett träd eller en buske och ser vad den gömmer. De öppnar sig för mig när jag kommer tillbaka. Och du, om jag går tillbaka samma väg fast från andra hållet, då tycker jag ofta att det är en helt ny upplevelse.
Arletta: Brukar du gå du snabbt eller långsamt? Själv är jag en snabb person och reagerar snabbt på allt som jag ser.
Ellington: Jag är ju sån att jag sätter mig gärna ner en stund. Ser mig omkring. Och om jag är i skogen, då händer det att fåglar och andra djur blir nyfikna och börjar visa sig för mig om jag sitter stilla tillräckligt länge. I stan tycker jag om att sitta och titta på människoflödet. Människor kan också bli nyfikna när jag sitter så. Ofta kommer det någon fram och pratar. Men det är ju bra att du är snabb. Då uppfattar du saker som blixtrar förbi som många andra kanske missar.
Arletta: Tycker du det? Jag tycker att det är inte alltid bra att vara så snabb. Jag reagerar ganska impulsivt på det som mina sinnen visar och ibland får jag ångra min reaktion.
Ellington: Jaså? Men är det inte så att den första tanken, den är mest ärlig, den som kommer spontant?
Arletta: Jamen man måste ju fundera lite innan man säger någonting, eller hur?
Ellington: Varför det (höll jag på att säga). Klart att man ska tänka, men är det fel att lita på sin magkänsla? Tänker du inte lite för mycket? Jag tror att det kan vara en dålig vana.
Arletta: Njaa, det tror inte jag. Men jag har andra vanor som stör mig. Jag vaknar upp på morgnarna alldeles för långsamt.
Ellington: Men det är väl inte så konstigt. Du är ju en nattuggla och sitter uppe på nätterna alldelles för länge.
Arletta: Det är jag. Nattuggla alltså. Jag tror att på nätterna öppnas de ”mystiska” kanaler som styr min kreativitet. Tänk på alla demoner och änglar. De flyger inte runt överallt på dagarna. Är du själv mer produktiv på kvällstid eller på dagtid?
Ellington: Du, du har rätt om de ”mystiska kanalerna”, att de öppnas nattetid. Det har jag märkt de gånger som jag jobbat nattskift. Allting blir på ett sätt både mer hemlikt och mer hemligt och främmande på natten. Du frågar när jag är mest produktiv – vanligast på dan. Det har blivit en vana. Men om du frågar när jag är mest kreativ – det har hänt att jag har suttit och skrivit eller jobbat med något en hel natt. Och då har jag haft mycket inspiration. Men det är ingen vana. Detta med nattjobb – gör det dig lyckligare?
Arletta: Det varierar skulle jag säga. Ibland somnar jag med en oformad idé och så vaknar jag upp mitt i natten. Då har det kommit en form i huvudet, som jag kan skriva ned och då blir jag lycklig på morgonen när jag ser att jag lyckats verbalisera det som var otydligt. Men ofta när jag varit vaken så på natten, då passerar hela morgonen förbi och när min dag börjar, då äter andra lunch. Så på det sättet är det en dålig vana. Finns det något som du ogillar hos dig när det gäller vanor?
Ellington: Ja.
Arletta: Vad då?
Ellington: Jag är så himla seriös. Det är väl bra ibland, men det stör mig. För jag märker ju att det som blir bra i mitt liv det är när jag handlar på impuls. Och sen blir seriös och går in för det med 100 procent. Då får min kreativitet en chans.
Arletta: Jag måste erkänna att det som stör min kreativitet, det orsakades av mina vanor.
Ert samtal visar tydligt att allt har sina för- och nackdelar.
När jag är ute i skog och mark har jag min hund med mig. Han bestämmer takten. Ibland går det fort, ibland väldigt sakta. När mina ögon letar efter fotomotiv uppfattar jag inte så mycket av ljud eller doft. Glömmer jag kameran ett tag hör jag alla ljud och tar in alla dofter.
Det som jag håller verkligen med om är kreativiteten som tilltar ju senare det blir men jag är också en nattuggla och har alltid jobbat natten.
Vaknar inte bara sakta utan behöver två timmar innan hjärnan fungerar fullt ut.
Jag har en morgontrött hund. Ni anar inte hur tacksam jag är för det.
Kristallina, allt har sina för och nackdelar, ja. Arletta och jag är också olika. Ser världen från helt olika håll. Det är ganska kul, tycker vi själva.
Hade varit tråkigt om vi alla hade varit likadana. Tycker det är en av kryddorna i livet om man är olika, ser världen från helt olika håll och ändå är vänner.
Jag har två hastigheter när jag promenerar. Om jag har ett mål så går jag i en rasande takt, hur långt det än är. Min genomsnittshastighet är cirka 8km/h, men när jag fotar och letar och lyssnar efter djur så går jag väldigt sakta och bara njuter av att vara ute. 🙂
Det är intressant det du skriver om rasande tempo. Det tycks vara kännetecknande för kreativa personer. Charles Dickens var känd för just sitt rasande promenadtempo – och det var då han hittade inspirationen till sina romaner. Han skrev ju dem som följetänger med ett nytt kapitel varje vecka så det gällde att hitta regelbunden inspiration. Samma sak med min körledare. När hon arbetar med ett operalibretto, då ses hon genomkorsa landskapet just i ett rasande tempo som få förmår att följa. Den walesiske författaren John Cowper Powys, som skrev mycket om ensamhet gjorde också dagliga vandringar i samma tempo.