Hur uttrycker du dina innersta känslor och tankar? Du är förbannad, för någon har gjort dig illa. Du är lycklig, för du kommer från ett härligt kärleksmöte. Du är sorgsen, för du har mist en nära vän. Du är bekymrad, för du ser inte hur du ska komma ur en knipa på jobbet. Du är fast besluten. Du vet hur du ska lösa det! Hur uttrycker du detta?
Louise Halvardsson har gått igenom allt detta i sitt liv. Och hon fortsätter att gå igenom, att råka ut för, att utsätta sig för allt det som skapar känslor och reaktioner i livet. När hon kommer ut på andra sidan – antingen trött, arg och ledsen, eller stolt och lycklig – då vill hon också förmedla sin känsla för oss andra. Hon vill skapa medkänsla, hon vill ingjuta mod, hon vill dela med sig av sin glädje och sin energi och ilska.
Hur skulle du uttrycka dig om du ville göra så? Skulle du sätta det på pränt i ord? Skulle du spela ditt vemod och din glädje på din flöjt eller trombon? Skulle du sjunga vilt och argt och glatt? Skulle du, långsamt och med eftertryck läsa det du tänkt och känt i diktform från estraden så att alla vi får höra det? Eller skulle du våga stå där bara tyst och låta din kropp och ande bara andas allt som du har inom dig?
Allt detta gör Louise Halvardsson. Hon står en stund tyst på scen och låter oss ta in hennes närvaro. Oss. Vi – en publik av bibliotekarier, språklärare, barnboksförfattare och serietecknare, som kanske vill ha fakta om hur man arbetar med, skriver, hittar lättläst litteratur för unga. Oss, som hon vill förbereda för att uppleva. Uppleva en känsla av själva livet för att det är det vi behöver vänja oss att kommunicera till varandra.
Louise Halvardsson presenterar sig som poet. Hon är en ”Punkindustriell hårdrockare med attityd”. Hon har en bakgrund i Poetry Slam. Hon framträder med estradpoesi och jobbar med workshops i poesi på skolor och i föreningar. Att göra poesi ska vara roligt. Det ska kännas lätt. Att göra poesi är att inte väja undan för allvarliga ämnen.
Nej, hon har ingen flöjt och ingen trombon med sig upp på scen. Men när hon börjar, använder hon sig själv, sin röst, sin kropp och sina gester som ett instrument som uttrycker just hennes innersta tankar och känslor. Hon talar, hon dansar, hon sjunger, hon deklamerar en dikt, och förmedlar den sorg, den ilska, det mod och den glädje, som hon kan ha inom sig. Och hon berättar om hur hon träffar ungdomar som aldrig läst en bok, men som rätt som det är hittar ett sätt att uttrycka sina känslor och tankar.
Du! Du som läser detta! Hur uttrycker du dina innersta känslor och tankar? Du är förbannad, för någon har gjort dig illa. Du är lycklig, för du kommer från ett härligt kärleksmöte. Du är sorgsen, för du har mist en nära vän. Du är bekymrad, för du ser inte hur du ska komma ur en knipa du hamnat i. Du är fast besluten. Du vet hur du ska hantera det! Hur uttrycker du detta?
Ellington
.
.
.
.
.
.
I paint and write. I’m glad to see that you and Louise have found creative outlets for your experiences. Thank you for sharing on my blog. The world can be a harsh place, but we can still find joy and beauty in our lives. Wishing you every happiness.
När jag är lycklig uttrycker jag det nog inte på något särskilt sätt som andra lägger märke till, eftersom jag för det mesta alltid är pratglad och vänlig, men man känner av det inom sig. När det gäller problem med jobb och myndigheter så är jag väldigt bestämd. Har en dispyt med jobbet och jag har gått ända upp till arbetsmarknadsdepartementet och bolagsstyrelsen, men det är verkligen tungrott. Sedan har jag ju problem med kommunen som förstört snokarnas habitat. Hållit på med detta i ett par års tid, och för två veckor sedan polisanmälde jag kommunen och dess chef. Dessförinnan skrev jag ett inlägg på kommunens sida att skada, döda, fånga eller förstöra för snokar medför böter eller fängelse upp till två år, enligt miljöbalken. Tillade att det är den högst ansvarige chefen som blir skyldig. Han ringde mig samma eftermiddag. 😀 Jag kan inte sluta engagera mig i andras problem heller, och det tar energi, energi som jag behöver själv, speciellt nu. Men vi är som vi är skapta…