Att titta in i ett nyckelhål och hitta sig själv.

Bland de skånska saker som jag kommer att sakna finns flera slott. Vart man kör så dyker de helt oväntat upp. Gömda bakom stora ekar, väntar de bara på att jag ska komma. Komma och titta in genom historiens nyckelhål, och se … mig själv.

 Torups slott

När jag besökte Torups Slott undrade jag – Hur kändes det att vara en slottsflicka? På vissa ställen reser man flera sekel tillbaka. Man står på samma plats som dom bodde för 500 år sedan och känner sig som en gammaldags karaktär i deras liv. Vilka var de personerna och hur levde de?

Vad trodde de på och vilka gudar bad de till? Vilka relationer hade de till naturen? Har vi ärvt några av deras seder? Finns det fortfarande spår av deras tankar i vårt moderna språk idag? Hur påverkar det förflutna mitt eget liv?

Det finns massor av källor som beskriver livet i slottet under olika perioder. Personligen blev jag mest berörd av ett pyttelitet hus, som står separat på andra sidan av vägen. Det var ett kök där slottsflickor lekte och lärde sig att baka pannkakor.

Var detta nytt eller en gammal tradition? Amelie hette flickan som lekte här tidigt på 1900-talet. En dikt på väggen till huset beskriver precis det som jag själv känner för Skåne.

Den dikten blev mitt nyckelhål att se livet då och nu. Det verkar som att inte så mycket har förändrats sen den tiden…

… utanför slottet ligger bokskogen – eller slottet självt ligger i skogen? I alla fall, jag föreställer mig en sådan flicka, som går dit ut för att plocka bär och svamp.

Som i de gamla tiderna, styr fortfarande asagudar i skogens djup. Där ser man en groda utan att veta att det är egentligen Fröja, fruktbarhetens gudinna, som ger kraft, så att frön och ägg och yngel kan gro och växa. När det blåser i skogen, då är det Odin som talar med mig. I skogen kan mötet mellan människan och naturen bli mytologiskt på en annan nivå än i stan.

Att dricka bäckens vatten ur handen, att äta bär direkt från buskarna, att krama ett träd länge länge, att ligga på marken och känna pulseringen mot jorden och hårda rötter under kroppen, att bli en helhet med det som är helt kravlöst mot dig. Att lyssna på skogens språk, som uttalas utav fåglar och gamla träd, att försöka förstå det som de talar till dig. Att koppla bort allt påträngande och ta emot så mycket som du kan få. Att gå ut och att ge tillbaka, att dela med dig det som du fått. Detta kan upplevas som att födas på nytt. Så är det hos mig i alla fall.

Arletta

…

Ellington: Så du har varit en slottsflicka idag? Som hette Amelie?

Arletta: Ja, och kanske också denna gudinna som visar sig i grodans form. Det är ju möjligt att ibland vara någon annan för att sedan bättre känna vem du själv är.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna. Visa alla inlägg av Arletta Ellington