Jag har alltid varit nyfiken på alla sorts kreativa processer, hur de går till. Hos vissa verkar det vara helt naturligt. Jag hörde av flera, som skriver dikter: ”det är bara min hand som skriver, som om någon leder den på pappret”. I mitt fall är det ibland ungefär så, utom en sak. Jag är tvungen ibland att leta efter rätt ord, rätt stavning, rätt ordförråd. Då är det ett hinder för s k flow hela tiden. Hjärnan hinner inte uttala allt på en gång och dessutom försvinner smaken, som språket ska förmedla. För svenska är ju inte mitt modersmål och detta innebär både nackdelar och fördelar.
Problemet är att om jag skriver på mitt modersmål, då känner jag mig helt obegränsad. Då leder mig min fantasi in på saker som jag inte har tänkt mig från början. Så snart jag betraktar en halv sida, som jag tänkt skulle handla om ett visst tema, då visar det sig att det jag skrivit är långt ifrån temat. Associationerna ledde till ett annat tema, ett fristående, som visst kan vara lika mycket värt som det ursprungliga, som jag tappade.
När jag skriver på svenska då är det lättare för mig att hålla mig inom gränserna. Meningarna byggs kortare och själva språksystemet och reglerna gör att det inte längre är så lätt att tappa det rätta spåret.
Pratar jag om spåret, då gäller det också den svenska grammatikmodellen. I engelska är det samma sak: man har ju en viss ordning i en mening, samma som vagnarna i ett tåg. Varje vagn står i sin ordning och hela tåget står på spåret. Så länge tåget står säkert på spåret, så finns det möjlighet att det ska gå framåt.
Byter man ordningen i en mening då låter det helt obegripligt. Det är inte samma sak i det ryska språket: meningen byggs där precis hur man vill.
Jag är medveten om att jag ska fortsätta bryta, både muntligt och skriftligt, resten av mitt liv. Det känns dock inte längre skadligt, för jag tror att jag hittade det spåret där jag kan uttrycka mig så att det blev mer och mer klart för en mottagare.
Det som hänt mig det senaste året, har överraskat mig mycket och jag hoppas det ska fortsätta. Min fantasi producerar idéer, som jag aldrig har tänkt mig skulle komma i mitt huvud. Det händer mest tidigt på morgnarna, då jag inte kan sova längre utan jag måste gå upp och skriva ner det som jag har sett.
Jag brukar se de bilderna, inte med mina ögon, utan de finns nånstans i huvudet. Ibland hör jag musik, som associeras med händelser. Med andra ord, jag upplever något, som känns ganska realistiskt, fast att jag aldrig har varit där.
Problemet är att jag måste verbalisera det som har kommit i en synkretisk form. Det jag upplever kommer till mig genom alla mina sinnen, alltså, och det ska jag uttrycka med ord. Precis som när man berättar en dröm, så tappar jag några element eller ersätter dem med andra – återigen är det både nackdel och fördel. Man förstår tydligare genom att beskriva en upplevelse med ord, men smaken kan försvinna. ”En uttalad tanke blir lögn” – sa en av de ryska poeterna.
Så vill jag ändå försöka skriva. Att uttrycka med ord det som alla mina sinnen producerar i mina fantasier.
Men det finns en speciell känsla när andra rättar till mitt språk, särskilt i skrivandet.
Det känns som att jag kokar en soppa och vet precis vilka ingredienser jag vill lägga till, för jag vet smaken den måste ha i slutet. Ibland hittar jag en liknelse eller en metafor, som jag tror blir det bästa sättet att visa hur sakerna ser ut och känns. Det som kokas, gör det ju i mitt huvud, i den ryska avdelningen. Vilket inte alltid speglar realiteten för en annatspråktalande så tydligt som jag hade tänkt mig. Helt plötsligt byts ingredienserna och så försvinner smaken.
Ibland känns det så att, efter vissa korrigeringar, då blev det inte längre min text – samma tema men inte samma smak på språket. De som har försökt skriva något på ett annat språk än modersmålet, känner nog igen situationen. Vore intressant att veta hur det känns för er.
Arletta
Ja, jeg kjenner meg veldig godt igjen i det som du beskriver. Mitt morsmål er norsk, men i dag skriver jeg nesten like my på engelsk – nesten i hvert fall. For meg er det ikke tvil at når jeg skal beskrive mer subtile nyanser og mer abstrakte følelser og opplevelser, gir min trygghet i det norske språket en helt annen flyt og, ja, annen smak på suppen, enn når jeg gjør det samme på engelsk. Men selv når jeg skriver på norsk, kan jeg oppleve som deg på svensk, at det stopper opp når jeg leter etter det helt rette ordet eller uttrykket. Da kan mine engelskkunnskaper av og til hjelpe selv altså når jeg skriver på norsk, rett og slett fordi enkelte ord og uttrykk automatisk dukker opp i tankene mine på engelsk. Da skriver jeg dette ned på engelsk for ikke å miste flyten og går heller tilbake senere for å finne en bedre oversettelse når jeg ikke trenger å være i flyt lenger.
Jaha, så du precis som jag låter texterna vila och sen förbättrar dem efter en stund. Detta är en bra metod om man inte har någon brådska med skrivandet. Men tror du att det är en bra kompromiss, ifall om man behöver skriva någonting snabbt – att skriva enkelt, nästan primitivt men korrekt istället för att behålla stil och språkets skönheten?
Arletta
Intressant Arletta. Mitt modersmål är tyska och jag har bott i Sverige i 30 år.
För inte länge sedan pratade jag med min vän och sa: ”Jag känner mig varken svensk eller tysk längre.” Min vän svarade: ”Det ser du fel. Du är både och.” Det är nog sant.
Jag tänker på svenska och ibland får jag leta efter tyska ord när jag pratar med mina söner eller vänner som lever i Tyskland.
Det känns oftast som om jag har tappat smaken av mitt modersmål men inte alltid. Det är nånting som jag har tänkt mycket på den sista tiden.
Att känna sig varken eller – eller både och … jag tror att ett språk är en stor del av ens identitet. Så känner jag ibland: när jag pratar ett annat språk då är jag lite en annan person än när jag pratar mitt modersmål. Det handlar om hur fokus och sätt att se på världen skiftas. Ibland känns det så att jag leker med orden, som jag försöker använda på ett annorlunda sätt än de brukar användas. Ibland får jag skapa neologismer som ersättningsord, om ett rätt ord inte finns i min vokabulär. I alla fall är det ett roligt experiment! För att inte säga att det är ett hårt arbete.
Arletta
Det måste även kännas som en befrielse att skriva på sitt eget språk. Jag har börjat att skriva dubbla uppsättningar med både Svenska och Engelska på min blogg, för Googles översättare ställer ofta till det när jag kollar inlägget innan jag publicerar det. Då får jag ändra i de svenska orden för att de ska ”passa” Googles översättare. Jag kan Engelska bra, men det finns många termer som jag inte har en aning om.
Om du skriver på ditt modersmål, är det då möjligt för dig att översätta det korrekt till exempel till svenska? Ofta går det inte, orden passar inte på andra språk, utan man får skriva om det. Jag skulle vilja skriva en liten bok, men min fantasi på det området är mycket begränsad, däremot är jag mycket humoristisk, och kan i alla konversationer komma på något roligt att säga, men säger det bara om det är tillfälle till det. Jag har ju mina ”funktionsnedsättningar” jag faktiskt skrev om i ett inlägg. Så jag kan vara himla deprimerad ibland, men kan ändå tänka ut något roligt att säga om jag pratar med någon. Såklart orkar jag inte nämna det, men det är en fundering hur hjärnan funkar, en sorts försvarsmekanism?
Bra frågor, John 🙂 🙂 . Gällande google översättning: jo, det går att använda ibland, men jag upplevde det så att det blir mycket mer arbete efteråt. Det blir så att google översätter från ryska till dålig svenska, sen får man översätta från dålig till acceptabel svenska. Jag lär mig nu däremot att tänka på svenska, så att jag behöver inte göra dubbelt jobb. Angående humor på ett annat språk – det är ju den högsta fasen som man kan nå i lärande av ett främmande språk. Kan man skoja och bli förstådd då kan man säkert säga att man lärt sig jättemycket, tror jag.
Arletta