Detta är de tankar som kom till mig när jag läste Regn, en novell av Josefine Klougart.
Vi promenerade en gång, min vän och jag i mörkret och kylan. I fönstren på gatan lyste lampor, som skapade en känsla av trygghet och värme. Vännen sa då: ”det känns som om de har det så mysigt därinne. Fast ingen vet hur de har det egentligen, de som finns där inne. Jag anar att människor har ofta tragedi och dramatik där bakom gardinerna”.
Förr hade jag själv mycket bakom mina gardiner som jag inte visade mina vänner.
Jag grät nästan varje dag men försökte att inte visa mig nere inför mina vänner. Spelade jag någon optimistisk roll inför andra? Jag tycker inte att jag gjorde det. Det kändes bara bra, när jag var nära vännerna.
Men trygghet och värme bakom fönstret kan bytas mot iskall storm eller total tystnad. Ignorans, nonchalans, oacceptans – som kan vara mer ruinerande än regn och storm.
På det viset är det märkligt hur mycket en människa kan ge en annan. Både goda och dåliga upplevelser. Ibland både och, på en gång. Därför känner jag ibland en slags ambivalens: ska jag lämna den som stör mitt liv eller ska jag stanna kvar för att uppleva det bästa som vi kan ge och få utav varandra?
Och så målas det i berättelsen Regn. Naturen är mäktig. Den är vild. Den enskilda människan som är en del av naturen har också detta vilda i sig.
Det kontinuerliga regnet påverkade alla. De som lämnade landsbygden fick nog ett bättre liv. Vi vet ingenting om det som hände med dem. Vi ser dock en familj som stannar kvar under regnet och de får ingen lycka i sina liv. Pappan sitter på dotterns grav som en porslinsduva med huvudet under vingen. Mamman reser bort tillsammans med en främmande man.
Dottern var högst tolv när hon dog. En onödig död av blodförgiftning. Brodern åkte skridskor och körde över hennes fingrar. Hur länge väntade familjen med att bry sig om henne? Inflammationen blev hennes död. Är detta alls möjligt i vår tid? Kanske sker allt detta inte idag? Vi får inga preciserade tecken på tiden i novellen. Allt är gömt bakom regnet. Allt som syns, gör det liksom genom en skuggig gardin.
Allt som händer mellan familjmedlemmarna målas av författaren med suddiga uttrycksmedel, som impressionistiska bilder. Korta meningar, som beskriver händelser och förhållanden mellan familjemedlemar. Längre meningar när det gäller naturen. Naturen verkar vara mer betydelsefull än människor.
Det regnar hela tiden men det finns däremot inget flyt mellan de vuxna och barnen. ”Mamman och pappan delar sömnen mellan sig. Det är det sista beviset för att de fortfarande är människor”. Och så händer det som händer liksom i sömn. Flickan kommer till huset där brodern befinner sig ihop med pappan. Hon har blod på sin nacke. Blodet rinner ned och pappan sänder henne nånstans, ut ur huset.
Vad är det för motiv hos pappan att göra så här? Man vet aldrig vad som driver aktörerna i denna historia till att göra det som de gör. Jo, mamman. Hon lämnade tillsammans med en annan man till nåt bättre. Det var åtminstone inte fel av henne att skriva anteckningar i sitt blå häfte. Mannen lockades av det hon skrev och kom till henne – det enda exemplet på effektiv kommunikation i hela berättelsen.
Inte helt fel att skriva för att förstå bättre vad som händer, om det inte finns någon chans att nå de som kallas de närmaste. Det var hennes försök att förstå vad som händer i naturen och i henne själv. Det hjälper inte att skrika, att tala, att titta rakt i andras ögon. Budskapet tas inte emot. ”Grannarnas ansikten är tomma. De säger: vi beklagar”.
Är detta verkligen tillräckligt om man fortfarande är människa? Man har ju fler uttrycksredskap för att dela med sig av känslor. Men det verkar inte finnas känslor hos dem som fastande i regnet. Regnet är som en översvämning av okänslighet. Vatten istället för något att äta, istället för att stilla sin hunger efter kommunikation och samhörighet. Blodet rinner ut ihop med regnvattnet.
……
Bakom mina gardiner regnar det inte längre. Jag har faktiskt inga gardiner i mitt fönster, så grannarna kan väl titta in och se en glad kvinna bakom det. Regnet i mitt område var inte så skadligt men … det finns ju säkert fortfarande blåst och fler av naturens företeelser att motstå. Om man är fortfarande människa – då får man försöka i varje fall.
Arletta
