Vi är på Thomassens Galleri i Göteborg. Men historien börjar tidigare. Året var 2014. På väggen till en högstadieskola i Nyköping dök det upp en graffiti. Det kvinnliga könsorganet var representerat i jättestorlek. I starka färger och mycket uttrycksfullt. Bilden var utmanande och såklart chockerande i ögonen på kommunens representanter.
Människor som passerade förbi visade olika reaktioner på konstverket. Till saken hör att målningen var beställd och konstnären hade getts fria händer. Nu ville man dock att hen skulle göra om målningen med ett annat motiv. Konstnären blev bestört över censuren. Kommunen beslutade att målningen skulle målas över.
Vid ungfär samma tid hade samma konstnär engagerats av högstadieskolan i sin före detta hemkommun Bengtsfors. Uppdraget var en workshop med elever. Ellington, som själv var lärare på en annan skola i Bengtsfors vid den tiden minns att han skulle ha uppskattat en diskussion bland eleverna om de könsord de brukade använda till varandra i nedvärderande syfte. När konstnären anlände till sin workshop i en läderjacka med texten ”Min jävla fitta” på ryggen, kom en helt annan diskussion igång.
Liksom i Nyköping fick konstnären inte föra sin diskussion om nutida konst med eleverna. Hen blev beordrad att lägga bort jackan eller försvinna från skolan och valde då det senare.
Konstnärens namn är Carolina Falkholt. Idag träffade vi henne på Thomassens Galleri på Götabergsgatan i Göteborg.
Paul Thomassen har just öppnat. Vi pratar lite och Paul nämner att det är Carolinas cykel som står utanför. Vi vet att Carolina Falkholt är på väg till USA på ett ettårsstipendium. Vi går runt och Ellington fotar hennes utställda verk.
Här finns porträtt …
… här är kvinnliga könsorgan i karmosinrött. Här finns dokumentation från hennes arbeten med könsord och nedvärdering i skolan.
Här finns också annat. Nästan litografiskt detaljerade bilder av händer, öron i svartvitt i en färgkontext av blod eller intensivt redlight-district-rött.
Ellington erinrar om bilderna från Kairo 2014, där Carolina Falkholt skapade graffiti tillsammans med lokala kvinnliga konstnärer.
Ellington nämner att han ser nu att hennes bilder idag befinner sig i rörelse.
När vi sitter i det meditationsrum som hon inrett i galleriets nedre environger, då kommer Carolina. Det är lite, lite surrealistiskt att hon glider fram liksom ur kulisserna. Hon är dock helt verklig.
”Du är väl på väg till USA nu,” säger Ellington. Vi ser att hon är i arbetskläder. Hon arbetar nu. Hon har arbetat hårt för att nå dit där hon är idag. En omdebatterad, älskad och hatad konstskapare.
Hon säger, ”Det blir en sorts semester. I ett år. Jag ska försöka gå tillbaka till mina rötter”
Och vi ser hennes verk, nyss hängda, här på Thomassens. Här finns hennes etablerade teman, den färgrika graffitin. Uttrycket av det kvinnligt kroppsliga. Protesten mot det som tvingar kvinnligheten in i ofarligt acceptabla banor.
Men kroppsdelarna, händer och öron i svartvitt blir bilder av något nytt. Som rötter. Här ser man också de fotografiska porträtten av en ung, stark kvinna med något sökande i blicken. Med örat mot marken. Vad rör sig? Vart söker hon sig? Svaret återstår att se.
Arletta och Ellington
.
Länk till Galleri Thomassen
Länk till en artikel på bloggen ”What Comes Naturally” om Carolina Falkholt i Kairo
Det har säkert blivit mycket vanligare med sådana ord, men att skriva det på sin jacka… Hon är verkligen speciell, ”vanliga” ungdomar använder inte könsord så mycket som det tros.
När jag var lärare (tre år sen) iakttog jag elevernas språk även i korridorer och utanför lektionssalarna. Och de hårda orden fanns där hela tiden. Även de som själva ville vara respektfulla var ju utsatta. Så det kändes viktigt att våga vara vuxen och diskutera öppet med ungdomarna om deras språk och om hänsyn.
Ellington
När jag var lärare i en skola i Malmö, då sprang en lärarinna in i lärarrummet och grät pga hon hörde såna ord av sina elever, 10-11-åriga och det hände systematiskt, oavsett hon försökte förklara för dom att det stämmer inte i skolan.
Arletta
Vi har inte frågat henne hur hon tänkte använda sin jacka med ett pedagogiskt syfte, men hade jag haft en sån jacka på (vilket är fullt möjligt för min del), då hade jag frågat de elever, som använder sådant språk: ”Titta på mig och tänk dig att ett sådant ord fastnade på din egen rygg. Att jag hade satt det på dig. Hur skulle det kännas för dig?”. Om man inte har förmåga att föreställa sig själv i en sådan situation, där man har upplevt förnedring, då kan man fortsätta förnedra andra utan att veta hur det känns. Jag tror att det var klokt av Carolina att göra det som hon gjort.
Jag tror också att det inte är bara de som hör sådana ord som blir förnedrade. De som uttalar orden förnedrar också sig själva.
Arletta
Vad var hennes budskap med den texten på sin jacka? Jag tycker det har gått för långt att folk kallar varandra könsord och andra nedsättande ord. Konstnären med den jackan måste vara en mycket speciell person, undrar vad som rör sig i hennes huvud. 😀
Du har rätt John – den här konstnären ÄR en mycket speciell person. Jag tolkar henne så här:
Hon har hört varje dag när hon gick i skolan, hur elever trakkar varandra med värsta tänkbara könsord. Lärarna hör ofta inget av detta. Men eleverna har de orden runt sig hela tiden. Då kommer hon som vuxen till skolan och visar fram ett sånt ord. Och frågar eleverna rakt på: ”Hur tycker ni att detta låter?” Det blir en diskussion, och många elever fattar att det är inte respektfullt att kasta ur sig sånt mot varandra.
Så tror jag att hon tänkte.
Skulle det funka, John?
Ellington