PÅ HIRSCHSPRUNGSKA MUSEET i Köpenhamn finns en av de finaste samlingarna av de stora epokerna i dansk konst. Det var ett nöje när jag var där i februari att gå runt i de många rummen och följa hur olika stilar avlöste varandra. Det var spännande att se hur man i följe med, eller i opposition till den rådande tidsandan försökte hitta sitt sätt att synliggöra världen. Efter ett tag väcktes också en annan tanke. Det var ett antal porträtt från perioden 1830 till ungefär 1880 som fick mig att titta lite extra på ansiktsuttrycken.
Många av dem var konstnärer själva. Det var nästan enbart män. Och några var myndighetspersoner eller industrimän. Och jag tänkte att detta är personer som satsar sitt liv helhjärtat på något de upplever som viktigt. Och jag tänkte på mig själv och den njutning och tillfredsställelse det innebär och har inneburit när jag kunnat satsa helhjärtat på något i mitt liv. Hur speglas den njutningen? Hur speglas en sådan tillfredsställelse i ens ansikte? Hur speglas den i dessa porträtt?
De flesta av dessa människor, vars porträtt jag såg, var helt obekanta för mig. Några kända konstnärsnamn kände jag förstås till. Men det jag hade som ledtråd till deras känsloliv var bilden. I stort sett ingen personlig bakgrund. Utom målningens årtal, personens yrke, och i en del fall den avporträtterade personens födelse- och dödsår.
Tiden gav en allmän bakgrund. 1830 – 1880 var industrialismens födelse och första utvecklingsperiod. Det var tiden för borgerskapets framväxt. Det var en period då individen för första gången i historien på allvar kunde söka frihet från kollektivets makt. Och det var en period då stor rikedom var en möjlighet och yttersta fattigdom en påtaglig risk.
Med sådana tankar i bakhuvudet, gick jag flera vändor genom de olika rummen på Hirschsprungska och lät dessa porträtt tala till mig. Och de talade till mig om vad det innebar att försöka – och kanske lyckas – att satsa sitt liv på det som ens vilja, begåvning och nödvändighet bjöd. Här får du se dem.
Landskapsmålaren Lautitz Lyngbye (målad 1833). Han levde 1809 – 1869. Av Christen Köbke (1810 – 1848 )Konstnären Albert Küchler (målad 1830). Han levde 1803 – 1886. Av Jörgen Roed (1808 – 1888)
Konstnären Anton Melbye (Målad ca 1850). Han levde 1818 – 1875. Av Ditlev Blunck (1798 – 1854),Landskapsmålaren Frederik Södring (Målad 1832). Han levde 1809 – 1862. Av Chrisen Köbke (1810 – 1848).
Komponisten Niels W. Gade (Målad 1867). Han levde 1817 – 1890. Av Wilhelm Marstrand (1810 – 1873).Arkitekten M. G. Bindesböll (Postumt målad 1867). Han levde 1800 – 1856. Av Constantin Hansen (1804 – 1880).
Justitieråd Bernhard Born (Målad 1842). Av Johan Th. Lundbye.Konstnären Wilhelm Marstrand (Målad 1867). Han levde 1810 – 1873. Av Carl Bloch (1834 – 1890).
Den svenska konstnärinnan Jeanna Back (Målad 1881). Hon levde 1840 – 1926. Av Bertha Wegmann (1847 – 1926).Konstnären Thorvald Niss (Målad 1887). Av P. S. Kröyer (1851 – 1909).
Ellington skrev och fotade 10 porträtt på Hirschsprungska museet i Köpenhamn.
Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först:
ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans …
.
Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.
Visa alla inlägg av Arletta Ellington
8 reaktioner till “Porträtt på Hirschsprungska”
Man kan ju fråga sig om de avbildade såg sig själva på samma sätt som konstnären. De två översta ser härjade och utlevade ut, kanske inte något man hade tänkt sig skulle lyftas fram när man satt för porträttet.
Det var väldigt olika uttryck i deras ansikten. Den självsäkra arkitekten, den nästan barnsliga eller undrande (?) Lauritz Lyngbye eller Torvald Niss som verkar förnöjd med lite ”skrattande” ögon. Man kan nog titta länge på dem för att ana vad som finns bakom pannbenet.
Flera av dessa är ju bara i 20-årsåldern när de porträtteras (som Lyngbye, Küchler och Södring). Håller du med mig om att Södring ser avspänt lycklig ut? De två övriga verkar rätt pressade. Och Niss? Förnöjd ja. Men ganska självgod tycker jag. Varför? Det kommer upp mycket tankar, ja.
Ja, Södring ser avspänt ut. Lycklig? Vet inte, snarare tillfreds kanske. Niss ser ut som om han gillar eller njuter av livet. Det är väldigt intressant hur vi uppfattar dem och med lite ”input” från någon annan blir det ännu svårare.
Ja, Kristallina, du sätter fingret på något när du säger att det blir svårare med ”input” från andra. Jag jämför med att läsa. Min fru ville alltid att jag skulle läsa Strindbergs bok Götiska rummen. Men bara för att hon hade berättat vad hon tyckte var bra med den så kunde jag aldrig läsa den utan att tänka på hennes tolkning. Det var välmenat, men gjorde det svårare för mig att läsa den.
När jag tänker på de gamla konstnärerna som levde på 1800-talet, början av 1900-talet så är det deras driv för att måla! Det gav ju knappt några pengar för de flesta, som idag är berömda för deras verk. De var riktiga entusiaster som levde för att måla. De flesta levde väldigt knapert, men konstnärerna hjälpte varandra. Den sortens konstnärer är väldigt sällsynta i dag, de allra flesta vill bli berömda och tjäna mycket pengar på sin konst. Inte många av den tidens konstnärer blev kända under sin livstid.
Ja, något av detta tyckte jag mig se i de här porträtten. Du ger en talande bakgrund till deras uttryck. Ett driv, en oro, en skörhet och en ibland nästan vild beslutsamhet. Och – för dem som lyckats – ett jävlar anamma (tex arkitekten) ”nu kör vi på”. Det var såna impulser som gjorde att jag ville lägga ut dessa bilderna – och jag önskar ju att få veta vilka impulser andra kan se i detta.
Man kan ju fråga sig om de avbildade såg sig själva på samma sätt som konstnären. De två översta ser härjade och utlevade ut, kanske inte något man hade tänkt sig skulle lyftas fram när man satt för porträttet.
Hej ”Jag”! Tack för att du kollar in här. De här bilderna väcker ganska olika tankar till liv ser jag redan. 🙂
Det var väldigt olika uttryck i deras ansikten. Den självsäkra arkitekten, den nästan barnsliga eller undrande (?) Lauritz Lyngbye eller Torvald Niss som verkar förnöjd med lite ”skrattande” ögon. Man kan nog titta länge på dem för att ana vad som finns bakom pannbenet.
Flera av dessa är ju bara i 20-årsåldern när de porträtteras (som Lyngbye, Küchler och Södring). Håller du med mig om att Södring ser avspänt lycklig ut? De två övriga verkar rätt pressade. Och Niss? Förnöjd ja. Men ganska självgod tycker jag. Varför? Det kommer upp mycket tankar, ja.
Ja, Södring ser avspänt ut. Lycklig? Vet inte, snarare tillfreds kanske. Niss ser ut som om han gillar eller njuter av livet. Det är väldigt intressant hur vi uppfattar dem och med lite ”input” från någon annan blir det ännu svårare.
Ja, Kristallina, du sätter fingret på något när du säger att det blir svårare med ”input” från andra. Jag jämför med att läsa. Min fru ville alltid att jag skulle läsa Strindbergs bok Götiska rummen. Men bara för att hon hade berättat vad hon tyckte var bra med den så kunde jag aldrig läsa den utan att tänka på hennes tolkning. Det var välmenat, men gjorde det svårare för mig att läsa den.
När jag tänker på de gamla konstnärerna som levde på 1800-talet, början av 1900-talet så är det deras driv för att måla! Det gav ju knappt några pengar för de flesta, som idag är berömda för deras verk. De var riktiga entusiaster som levde för att måla. De flesta levde väldigt knapert, men konstnärerna hjälpte varandra. Den sortens konstnärer är väldigt sällsynta i dag, de allra flesta vill bli berömda och tjäna mycket pengar på sin konst. Inte många av den tidens konstnärer blev kända under sin livstid.
Ja, något av detta tyckte jag mig se i de här porträtten. Du ger en talande bakgrund till deras uttryck. Ett driv, en oro, en skörhet och en ibland nästan vild beslutsamhet. Och – för dem som lyckats – ett jävlar anamma (tex arkitekten) ”nu kör vi på”. Det var såna impulser som gjorde att jag ville lägga ut dessa bilderna – och jag önskar ju att få veta vilka impulser andra kan se i detta.