Möte i den virtuella världen 31 dec 2017

Nu är det dags. Nu när jag har ätit nyårskvällens och årets sista måltid vill jag vidarebefordra till alla er läsare en nyårshälsning. Den är från Arletta och mig från dagens virtuella möte. Arletta reser i Tyskland och njuter en välförtjänt vila. Från henne får jag dagliga rapporter. Inte bara om vila och nöje, utan även om tankar kring det vi ska ta itu med på det nya året.

(Read this post in English)

Arletta: Jag ska uppdatera dig, Ellington. Det gör jag regelbundet. Eller hur?

Just när jag fick detta meddelande var jag i färd med att göra mig redo för dagens utmaning – en utflykt till Dalslands högsta berg. Men jag svarade och vi hann bestämma tid och plats för vårt nästa möte irl. Så går det till, och vi var nöjda.

Arletta: Nu är det regn och rätt så kallt i Bad Doberan. Jag övade yoga i ett stort bubbelbadkar, i varmt vatten. Så började jag min sista dag på året. Nu passerar ett gammalt tåg här utanför. Ett riktigt gammalt med mycket rök! Så fint. Känns som att jag är ett hundra år tillbaka i världen. Själva staden ser ut så också. Mycket fint.

***

Nu, hade jag kommit fram och stod på berget. Så här blev vårt möte i den virtuella världen den 31 december 2017:

Ellington: Tack för dina rapporter. Här kommer en rapport från mig. Jag har just gått upp på Dalslands högsta berg.

Arletta: Du har varit där tidigare minns jag, och i verkligheten nu sitter jag på det tåget som jag rapporterade om förut.

Ellington: På årets sista dag tänkte jag att jag skulle få utsikt här ifrån den höga toppen, och kanske se något av det året som snart ska börja. Men här ser jag ingenting. Precis som till vardags ser jag bara det som finns allra närmast. Allt är gömt i dimma.

Arletta: Tåget jag åker med har ett namn. Molli. Det kör i Mecklenburg. Jag ser min framtid också i dimma, fast dimman kommer från ett tåg med ett ånglok.

Ellington: Så måste det väl vara. Att framtiden – den kan vi inte se innan den är här. Här anar jag inte ens något i fjärran.

Arletta: Det är så spännande att vara på resa vid årets slut. Det har jag gjort många gånger och skulle vilja göra varje nyårsafton. Tåget går genom gamla byar, förbi skogen också så att man kan förvänta sig att skogstrollen ska komma och hoppa upp på tåget. Ångan från tåget sprider sig över hela området och skapar hela tiden nya former.

Ellington: Nya former, som vi inte kan ana i förväg.

Arletta: Precis! Och som förra nyåret så blir mitt nyårslöfte att jag ska vara alert och vaken så att jag kan agera när det behövs i nuet.

Ellington: På långt avstånd hör jag ropet från en korp. Det är Dalslands landskapsfågel, och jag tror att den är också alert och vaken precis som jag! Och du – Blåbärslingon vill jag kalla dig idag!

Arletta: Jag fattar. Här sitter bäret i värmen och mognar. Det som vi upplever är vackert. Du Dalslandsfågel. Observera mera!

Ellington: Nu tar jag en kopp kaffe och bereder mig för nuet. Slut på denna rapporten. Vi hörs!

Arletta: Gott Nytt År, Ellington!

Ellington: Gott Nytt År!

.

.

 

.

.

..