Vad händer när man blundar, tänkte hon. Och blundade. Hon var uppmärksam. Hon hörde att fotsteg närmade sig och försvann bort. Hon hörde fraset av en kappa som någon svepte om sig. Hon försökte höra vilket material det var.
Hon satt länge och lyssnade. Kände dofter. Odörer. Vinddraget när någon passerade nära. Beröringar helt snabbt. Någon satte sig bredvid.
Varje dag satt hon så med slutna ögon. Började se bilder.
På långt håll hörde och kände hon hans fotsteg. En okänd. Han kom fram. Ställde sig framför henne. Hon reste sig. Tog hans framsträckta hand. Alltjämt blundande sa hon: ”Kom”!
Arletta Ellington
.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Relaterade
Författare: Arletta Ellington
Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först:
ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans …
.
Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.
Visa alla inlägg av Arletta Ellington
Jag ligger eller sitter ofta i trädgården och blundar. Det är ett sätt att sålla bland intrycken, vila i stunden och låta ögonen ta en paus. Vinternätter vid toabesök tänder jag aldrig men jag vet precis hur jag ska gå trots att det är kolmörkt. Men ofta tänker jag med bävan på hur det skulle vara om jag miste synen.
Att gå i kolmörker kräver lokalkännedom. Det vet jag. Av erfarenhet. Var på universitetet i Sheffield på stipendieresa. Arbetade sent på föreläsning som jag skulle ha. När jag skulle gå hem vid midnatt var jag ensam i huset och korridoren var nedsläckt. Totalt. Hade lite bråttom. Jag trodde jag visste var jag skulle ta till vänster. Men det var fel. Gick rakt in i väggen med näsan före. Hittade till slut en toalett. Blodet forsade, näsan kändes lös. Låg vaken halva natten innan blodflödet stannade. Minns inte så mycket från föreläsningen nästa dag. Men jag minns att det krävs lokalkännedom om man vill gå i mörker.
Ellington
Förr gjorde jag det ganska ofta. Gick ut i trädgården tidigt på morgonen och lyssnade på fåglarna. Jag blundade och kunde efter ett tag urskilja ”samtal” bland fåglarna. Någon kvittrade, fick svar, kvittrade, fick svar…..
Då fick jag också bilder i huvud som att en fågel satt ”där” och en annan ”där borta”. Vår hjärna är fantastisk.
Samma här Kristallina. Har väl inte gjort det på några år nu – är ju lite mer rädd för att ramla när jag är nästan 70, men jag har allt gått på en stig och blundat. Är det någon mer som har försökt nåt sånt?
Ellington
När ett sinne inte kan användas, till exempel synen när det är mörkt, förstärks de andra automatiskt utan att man tänker det, i detta fallet hörseln. Blinda personer kan med precision veta var någonstans en person eller något annat är, om det hörs. När jag är ute i skogarna och lyssnar efter fåglar exempelvis hackspett kan jag sålla ljudet, stänga ute allt annat än just hackspettens ljud. Men tyvärr resulterar det i att jag triggar igång min tinnitus, eftersom det blir helt tyst, förutom om hackspetten skulle börja föra oväsen.
Vi kommer in igen på hjärnans förmåga att verkligen skapa bilder. Hur långt går den förmågan egentligen? Signaturen ”Jag” säger att hjärnan kan kompensera ett bortfall i synfältet vid grön starr. Igår fick jag veta av min vän som Arletta och jag just besöker i Sundbyberg att hans svärfar efter ett svårt slaganfall upplevde hjärnans kompensation på ett märkligt sätt. Stora delar av synfältet föll bort så att han bara kunde se en smal strimma. Trots att bortfallet kvarstod, hjälpte hjärnan till att göra en bild som tog in hela synfältet. Bilden stämde dock inte alltid med omgivningen, så han fick vara försiktig och inte lita alltför ”blint” på det han tyckte sig se. Ungefär så berättade min vän om detta fenomen.
Ellington