Till och från Öland kör jag över Småländska Höglandet. Tallmoar nästan i oändlighet. Ett litet brukssamhälle dyker upp rätt som det är. Några gårdar med hage och åkrar. En sjö. Och tallmoar.
Några granar i förgrunden. Därbortom ses tallskogens pelarhall
Det är många mil att köra. Jag kör förbi Nybro och Vetlanda. Det är tallmoarnas land. Stannar upp i Eksjö. Och när jag kör vidare mot Nässjö kör jag genom tallmoar mot Jönköping.
Jag har med mig lite fika. Stannar vid en parkering och går upp en bit i tallskogen. Sätter mig på en tallåga.
Det växer mossor och lavar på träd och stenar. I bärriset vid mina fötter förbereder försommaren höstens rikedomar.
Blåbärsriset har satt kart
Blåbären är ännu gröna, men om en månad är de blå och mogna. De ser välpollinerade ut. Kommer det regn snart så kan de nog bli stora och fullmatade.
Lingonblom
Lingonen är senare. De har just börjat blomma. Jag njuter min försommarfika under tallarna i smålandsskogen. Jag tänker inte höst, men det känns löftesrikt.
Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först:
ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans …
.
Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.
Visa alla inlägg av Arletta Ellington
2 reaktioner till “Småländska tallmoar”
”Tallskogens pelarhall”… det gillar jag. Precis som själva bilden. Jag var lite rädd om bärbuskarna som redan fick gula blad. Efter några dagars regn har allt återhämtat sig. Hoppas på mycket godis sedan. Förstår att du kunde njuta för fullt där med en fika under tallarna.
”Tallskogens pelarhall” – man ska alltid ange källan – det var en arbetskamrat till mig när jag jobbade på hästskosömfabriken i Dals Långed, som gav mig det uttrycket. Allan Thorstensson hette han. Han har varit död länge nu, men detta uttryck var en av de saker som gjorde att han satte ett outplånligt spår i mitt minne.
”Tallskogens pelarhall”… det gillar jag. Precis som själva bilden. Jag var lite rädd om bärbuskarna som redan fick gula blad. Efter några dagars regn har allt återhämtat sig. Hoppas på mycket godis sedan. Förstår att du kunde njuta för fullt där med en fika under tallarna.
”Tallskogens pelarhall” – man ska alltid ange källan – det var en arbetskamrat till mig när jag jobbade på hästskosömfabriken i Dals Långed, som gav mig det uttrycket. Allan Thorstensson hette han. Han har varit död länge nu, men detta uttryck var en av de saker som gjorde att han satte ett outplånligt spår i mitt minne.