Upperud 9:9 med Kanyinda & Jacobsson

Sara Kanyinda och Annelie Jacobsson är två artister från Åsensbruk. De sjöng och vi njöt i kväll på Upperud 9:9. Elsie och jag fick höra en repertoar med deras egna låtar ”som ingen hört tidigare”. Också Bob Dylan, Evert Taube, Gyllene Tider och Prince. Allra starkast njöt jag av Saras röst när hon sjöng Hurt av Johnny Cash. Där fanns djup och nyanser som kramade hjärtat i sorg och vemod. Annelies lite mjukare röst låg oftast i bakgrunden och gav ljusa och lugna nyanser till Saras kraft. När Annelie tog taktpinnen med sitt lite skälmska leende, lockade hon lekande och lätt publiken att sjunga med.

I den gamla spannmålssilon, Upperud 9:9, byggd 1929, finns idag hotell och restaurangavdelning, och mycket av den gamla industrikänslan har tagits till vara.  I kvällningen var det skönt med utsikten över vattnet.

Det var en riktig sommarkvällspublik som var där. Ungdomar under 35 sjöng med i Idas Sommarvisa och i låtar som Elsie kunde utantill, men som jag inte ens hört. Sextio-plusare sjöng med i Bob-Dylanpotpurriet och och ”Så skimrande var aldrig havet”. Så blandat var det.

Men framför allt var det starkt, medryckande och mycket känsla. Lite oväntat gav Kanyinda & Jacobsson inte bara extranummer på publikens begäran. Fram på nattkröken äntrade de scenen igen och jammade ganska vilt. Nu var publiken ordentligt uppvärmd och det var knappt att de släppte duon från sig. En blandning av råa och mjuka känslor med både vemod och härlig självkänsla i botten. Till sist fick de dra sig tillbaka till välförtjänt kvällsmat.

För Elsie och mig blev att annat intryck också viktigt. Bob Dylans och Ulf Dagebys ”Men bara om min älskade väntar” spelades på publikens begäran två gånger, och jag, som är änkling och singel sen fem år tillbaka var tvungen att ställa en fråga till Elsie. Det var en rad där som satte mig lite i gungning – ”Bara om hon låg här tätt intill mig, Kan jag bli den jag var igår”. Min fråga: Vill du bli den du var igår? Vill jag?

Så gav denna kvällen med Kanyinda & Jacobsson på Upperud 9:9 både en njutning och en tänkvärd fråga inför resten av mitt liv.

Ellington

.

Länk till Upperud 9:9

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna. Visa alla inlägg av Arletta Ellington