Postmoderna versioner av det verkliga

Det är två saker ingen av oss kan undvika: döden och det postmoderna – så länge vi lever. Båda smyger sig på oss nästan utan att vi märker det – med brutal effekt. Döden vet vi om, men försöker gärna krampaktigt eller nonchalant att icke-tänka på den. Det postmoderna vet vi knappt om, men det finns överallt. Det tittar på oss från alla tv-skärmar, tidningskiosker, skyltfönster; det ljuder i vårt språk, i sångtexter. Vi uppfattar det omedvetet. Det uttrycker sig i alla möjliga former: visuella, språkliga, arkitektoniska – i allt som skapades i det europeiska samhället efter det andra världskriget.

Det postmoderna är ingen stil som jag uppfattar det. Det är ingen rikning eller filosofisk idé, inte religion eller ideologi. Det verkar mera vara en situation som vi har fastnat i – eller tvärtom – där vi blivit utsläppta med obegränsad frihet.

Det är den paradoxala situationen. Man har inga kanons. Man har fritt val att uttrycka sig, och man har samtidigt inget att lita på, tro på, referera till. Inget att  jämföra med, för att veta om man är godkänd eller helt oaccepterad. Allt är tillåtet, alla är potentiella skapare, alla kan föra sin egen dialog med världen, oavsett mottagarens frånvaro. Ingen får ha en talang. Alla är potentiella genier istället.

Detta är möjligvis en fördel med det postmoderna: att innan modernismen talade den upphöjda konstnären med Gud. Då tvingades en människa att vara tillräckligt duktig för att nå det gudomliga, dvs man måste ha talang och gå i lära i många år innan man blev duktig nog att kunna följa kanon. Idag räcker det att köpa en toastol och ställa den i ett galleri ( Duchamp Fountain ). Ett uttryck alltså. Som diskuteras av kritiker och finns på Tate.

En pissoar i ett konstgalleri – fast våga inte kissa i den!

Detta uppskattar jag. Där finns fortfarande en gräns. En norm, som postmodernism, som jag ser det, mår bra av att den finns.

Några typiska tecken på postmodernism är dessa: förnekande av pathos, av idealisering, av tradition. Eklekticism föredras. Min frihet att göra vad jag vill gäller också alla andra. Jag ser för övrigt att det antagligen finns en annan fördel i den postmoderna situationen. Man har ju tidigare varit begränsad av reglerna för olika stilar i olika historiska perioder. Idag finns det inga regler utom en: kombinera det som inte tycks passa ihop, det mest ovanliga ska ge det bästa resultatet om du vågar. Du är själv en skapare av din egen stil, eget språk, egen åsikt, eget parti, egen filosofi, egen vad som helst. Det hindrar dig inte även om du står ensam i den skapande situationen. Det postmoderna förnekar ju allt som har skapats innan, och det finns inte heller någon nödvändighet att dela konstverk med andra. Enjoy yourself, odla din egen kreativitet.

Realitet och illusion – tillbaka till början

Allt i världen upprepas, som i en spiralformad cirkelrörelse, varje gång på en ny nivå. Tecken på det vi kallar postmodernism har man sett redan i den antika grekiska konsten och naturligvis senare. Det blev redan då sagt att allt som en människa ser finns bara i just hennes ögon. Så är det i den postmoderna situationen: du är mottagare, du är en aktiv skapare själv. Du ska bestämma om du vill se, höra och läsa det som tillfället bjuder dig.

Därför är du fri. Du behöver inte stanna kvar om du inte vibrerar ihop med de postmoderna vibrationerna. Och det finns därför alltid en chans att … inte undvika men att ta semester: köpa en svart kostym och njuta av en kanonisk text av Dante, Leonardo, eller Chopin med Menahem Pressler 92. Det ska jag göra iaf.

Arletta

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

2 reaktioner till “Postmoderna versioner av det verkliga”

  1. Hej! Jag har läst den korta sammanfattningen för begreppet postmodernism och det var kort och koncist, precis som man behöver som student. Lycka till med era undersökningar!
    Adam

Alla dina kommentarer är välkomna

Follow

Get the latest posts delivered to your mailbox:

%d bloggare gillar detta: