Sova ute i majnatten

”Det är skönt för skalder att få sova”. Så skrev Birger Sjöberg om skalden Wennerbom. Jag är inte Wennerbom, för jag var nykter igår. Är oftast det. Men det var en njutning att sova.

Dagen var varm. Fram på kvällen gjorde jag en promenad ut i skogen. Kom långt bort. Jag hade mina planer. När jag kom till sjön började det skymma lite. Majnatten började lägga sig. Just i majnatten är skogens ljud som starkast.

Där står ett fågeltorn. Det är ett av mina sommarsovrum. Däruppe bäddade jag nu med sovsäck och en filt som kudde.

Länge stod jag och bara lyssnade på nattens ljud. Jag lyssnade ut mot vassarna. Där knarrade och visslade och skärrade och pep. Något tutade i vassen långt borta. Helt nära skvirrade det till i en holk. Allteftersom skymningen föll vaggades jag in i något nästan främmande. Alla tankar försvann. Under mitt skal av modernitet vaknade något gammalt som jag nästan glömt.

Jag hörde ett skällande, ett vrål i skogskanten och kände igen råbockens läte. Jag hörde ett skri från vassarna. Det var en trana. Ett minne i mig kände igen de lätena. Varifrån? Inte från min barndom. Inte ens mitt eget minne. Jag hörde aldrig dessa ljud när jag växte upp. Är det minnet i min kropp från tider när människan var djur?

Det finns därinne, och när nattens ljud i skymningsljuset skrapat på min yta, så kom det minnet fram. Nymånens allra första skära, ett hårstrå av ljus strax över horisonten, berättar för mig att jag är liten. Två stjärnor högt på himlens valv försöker berätta för mig var jag befinner mig, och något i mig försöker lyssna. Det surrar rytmiskt ifrån tallarna på berget en bit bort och något slår ihop vingarna. Det klatschar. Jag vet att det är nattskärran. Den har tagit ut riktningen i ett främmande land långt borta. Nu är den här.

Jag kryper ner i sovsäcken och lyssnar. Andas. Somnar. När Arletta sms-ar klockan ett har jag sovit i en timme. ”Godnatt” skriver hon. Jag skriver ”godnatt” tillbaka. Långt borta hör jag klockor pingla och snart ljudet av ett godståg som ett stormväder i fjärran. I tystnaden som kommer sen, hör jag att flera fåglar svirrar ute i vassen. All vind har lagt sig, och jag kan sova.

När jag vaknar igen är det nästan ljust. Det som väckte mig nu var en kaskad av fågelsång och kanske det som knakade i närheten. Jag lämnar inte sovsäcken. Reser mig och drar den upp om axlarna och står där som en larv i en kokong, ett foster i placentan. Varmt i gryningskylan. Jag ser två bruna öron sticka upp i vassen. Bra att det inte var en människa som såg mig. En älg, en fjolårskalv ger mig en lång blick och drar sig bort åt skogsbrynet.

Länge, länge, länge står jag så. Dagen bräcker.

Familjen i starholken har vaknat. Jag sätter mig och häller upp kaffe ur termosen. Skönt. Jag tar min anteckningsbok och skriver ner några rader. Det är skönt för skalder att få sova.

Ellington

.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna. Visa alla inlägg av Arletta Ellington