Olycka dag 42, lyckodag i Suan Son – eller billiga glasögon, fryst fisk och självbetraktande

Efter enormt arbete och mycket tid, som jag har investerat i att återställa kroppen, fick jag plötsligt i dag tillfälle att åka med en tuk-tuk. Vilket ju är konstigt i sig, eller hur?*

Jag gick ur när vi närmade oss stranden och gick iväg från tuk-tuken, där min vän fortfarande satt  kvar. Jag var på väg att fortsätta rakt fram. Men jag vände mig om just när tuk-tuken svängde ner till stranden och vännen tillsammans med föraren körde maskinen – manuellt – på sanden. Varför – tänkte jag och gick tillbaka till dom. Det var dumt av mig att stanna precis mitt framför föraren. Han stängde inte av motorn så maskinen fortsatte att köra mot mig av egen fart – stranden lutar ju nedåt.

Jag föll på sanden och den jävla maskinen fortsatte att köra. Jag skrek och … kröp bakåt liggande på ryggen. Det var intressant att följa de egna tankarna då: Vad händer i kroppen? Det kändes ingen smärta och jag såg bara maskinen, som närmade sig oundvikligt. Mina ben försvann under maskinen. De syntes inte och jag tänkte att det finns inga ben alls längre.

Chock och olycka – och samtidigt betraktade jag kroppen. Ingen smärta.

Jag vet inte hur länge det tog dom att stoppa maskinen. De drog mig därifrån. Då såg jag att det vänstra benet (i vita byxor) var fullständigt rött av blod. Och det gjorde inte ont. Föraren bad om ursäkt och steg på mina nya tappade solglasögon, som jag hade köpt precis imorse.

– Näää, rör inte mina glasögon! De kostar 59 bath! (så sant – så mycket kostar de; jag försökte skoja och lyssnade – på benet, om det kunde röra sig).

Han ledde mig till en sten så att jag kunde sätta mig och satte glasögonen på mitt huvud. Det blev mörkt medan vi höll på där på stranden och det lockade folk, som stod omkring, som på en teater.

Blodet rann och jag tänkte snabbt snabbt: brutna ben – försäkringen – hur många dagar kvar – från nu ska jag inte se några stränder, sittande instängd – och samtidigt rörde jag på tårna och upptäckte att de kunde röra sig – nej, det kan inte vara sant.

Då kom polisen och tittade i mina ögon. Mycket allvarligt. Så tänkte jag: nu är det slut på allt.

Då kollade jag mina nya solglasögon, som nu satt på pannan. Dom tog jag av och undersökte försiktigt. Ingen skada, snyggt designade. Bra fynd. Och satte på dem för ögonen – i mörkret.

Tja, men när kommer ambulansen och hämtar mig? Det har ju varit en olycka! Tänk på den här tunga metalliska maskinen (den kunde inte röra sig nu, i motsats till mina tår). Jag vill ha röntgen och undersökning av hela kroppen! Varför har jag inte ont? Det är ju misstänkt. Jag är nog redan död! Det är så varmt! Jag kanske inte känner nåt på grund av värmen, men kroppen är helt sönder förstås!!!

Nu kom en man med namnskylt på sitt bröst, skrivet med stora thailändska bokstäver,  vilket såklart inte gick att läsa. Särskilt med solglasögon i mörkret. Svart uniform. Ingen läkare, eller hur??

Mycket trevligt att träffa dig, sa jag och sträckte ut min hand. Jag heter …. – och jag berättade entusiastiskt om det som hänt.

Han tittade på mig tålmodigt, med ett leende, och då gissade jag att han inte förstod nånting.

Han rev upp mina vita byxor, helt nedblodade. Han gjorde rent såret. Blodflödet stoppade strax, och upphörde helt.

Inget ont!

Det visade sig att jag kunde dessutom röra hela benet – och gå.

Hemma hittade jag två frusna fiskar i frysen och satte fast dem på ömse sidor av benet med ett plastband. Jag la mig på golvet, med benet sträckt upp på soffan, med ett glas rött och log. Så låg jag i två timmar och somnade som en ängel, som gått vilse mellan himlen och jorden. Som ängel tänkte jag: om det finns en gud, som redan har planerat en olycka för mina närmaste, mina vänner och för dig som läser detta, låt det då bli en sådan olycka! (om man inte har problem med hjärtat förstås -:)))

* Tuk-tuk – en oftast trehjulig motorcykeltaxi med påbyggt passagerarutrymme. Vanlig i Thailand.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna. Visa alla inlägg av Arletta Ellington