Jag kunde inte låta bli! Jag hade besökt vänner i göteborgstrakten och var på väg hem. Det var sent. Närmare midnatt. Jag körde E45:an förbi Trollhättan och Vänersborg. När jag såg skylten till höger mot Gestad kom jag att tänka på min upplevelse med busksångaren härom natten. Viljan fanns väl med på ett hörn. Men det var som om bilen svängde av åt det hållet helt av sig själv.
När jag kom till den lilla stenbron där jag hörde busksångaren sist, så var där helt tyst. Så jag nöjde mig med det som fanns. Blomdoft från ett närbeläget busksnår. Vattnets kluckande under bron. Något som rörde sig i vattnet därunder. Annars tystnad.
Jag körde upp till kyrkan 500 meter bort och parkerade. När jag steg ur bilen hörde jag nästan som en kakafoni av ljud. Tre kattuggleungar ropade efter mat precis som sist jag var här. Och på andra sidan vägen, i ett buskage 60 meter bort satt busksångaren. Dess kärva, nästan träiga lockläte ekade mot en stor lada en bit bort, så det lät som flera fåglar var i farten. Och mitt i allt oljud kom dess melodislingor.
Jag gick närmare över ängen intill den lilla ån. Den envisa sångaren lät sig inte störas. Inte ens när jag kom så nära som tio meter. Där stod jag länge och lyssnade till min bekanting från häromnatten.
Det blev sent innan jag kunde slita mig därifrån. Vid fyratiden på morgonen var jag hemma. Då var det ljust. Jag hade med mig några ljudfiler på min Iphone med fågelns sång. Där hördes även min andning. OK, tänker jag, jag var ju där.