Busksångare i julinatten

Återigen ett nattligt äventyr. Jag lockas ju av den nattliga stämningen. Ger mig ut igen till en plats där jag brukar kunna stå ostörd och luta mig mot broräcket och bara lyssna och insupa ljud och dofter. En kamrat har berättat för mig att han hörde en mycket sällsynt fågel här igår natt. En busksångare.

(Read this post in English)

Det är strax före midnatt när jag anländer. Parkerar bilen och går sakta längs den smala landsvägen.  En lund av ask och lind på ena sidan och vidsträckta fält av korn och havre på den andra. Säden har just börjat gå i ax.

På håll ser jag växtligheten längs den lilla ån som slingrar sig genom fälten. På avstånd ser jag en figur vid bron. Är det en gammal grindstolpe? När jag kommer närmare ser jag att det är en person som står vid vägkanten.

Vi hälsar och det visar sig att personen – en man i 60-årsåldern – är ute i samma ärende som jag.

Vi står en stund och lyssnar i den tysta midnatten. Det är fullkomligt tyst. Nej – från den närbelägna kyrkogården hörs två kattuggleungar tigga efter mat. Och en av föräldrarna ger ifrån sig ett litet hoande.

Det är allt. Vi utbyter några ord ibland. Lyssnar på tystnaden. Efter en halvtimme stannar en bil. Ytterligare en person i samma ärende som oss. Vi konfererar en stund. Tar oss 600 meter österut längs en vindlande grusväg till en stenbro med buskage av sälg och vass längs den lilla ån.

Där får vi lyssna till busksångaren. I skymningsljuset ser vi den inte, men den sitter bara 5 meter bort. Den sjunger starkt och vackert.

Medan vi lyssnar, börjar andra nattsångare höras. Klockan blir halv tre innan vi drar oss därifrån.

Här kan du lyssna till just den busksångare som vi hörde. Inspelad av Håkan Krave den 2 juli 2018.

Här hörs en mer ekvilibristisk busksångare inspelad i Dalarna år 2017 av M. Litsgård.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna. Visa alla inlägg av Arletta Ellington