Större Dagsvärmare och Roundup

Insekter är på tapeten nu. Eller i varje fall aktuella. Både IRL och i debatten. Det senare av olika anledningar. Vid Dalälven jobbar man på att få bekämpa myggen, och man vill då använda biologiska bekämpningsmetoder istället för gifter. På andra håll i världen – faktiskt globalt – investerar jätteföretaget Monsanto miljarder i lobbyverksamhet för att deras bekämpningsmedel glyfosat ska få fortsatt tillstånd att säljas.

Lite roligt är det att notera att glyfosat, som ingår i giftet Roundup och används för att bekämpa gömfröiga ogräs även dödar odlingsgrödor. Därför får Monsanto bra efterfrågan på de genmodifierade utsäden som de själva tillverkar. ”1996 blev de första genmodifierade sojabönorna som inte påverkas av glyfosat kommersiellt tillgängliga. Idag finns även glyfosattålig majs, durra, raps, alfalfa, bomull och vete tillgängliga under namnet Roundup Ready” (Glyfosat Wikipedia).

Mindre roligt är det för bin och andra insekter. Och för insektätande fåglar. På 30 år har mängden insekter minskat. Med 80 procent (Dagens Industri). Och jag som undrade varför tornsvalorna inte häckar hemma hos mig längre.

Nej, lindallén hemma har inte surrat öronbedövande under blomningstiden de senaste åren som den gjorde för inte så himla längesen. Dock – de insekter som ändå finns gläder mig och plågar mig. En dag i lövskogsreservatet Ösan vid Billingsfors gladdes jag av de många insektsätande fågelarter som jag hörde sjunga där. Samtidigt kom jag förstås hem helt knottrig av myggstick på hals och händer och armar.

Hemma i min trädgård gladdes jag också av en liten krabat, som jag inte sett mer än en gång tidigare. Förra gången var nog 25 år sen. Då ringde min granne och bad mig komma och titta. ”Jag vet inte vad det kan vara” sa han ”Det är en insekt, men den ser ut som en liten ullig fågel och den hänger i luften som en kolibri och suger nektar med en lång snabel.”

Igår fick jag se den igen. Och nu kunde jag konsultera Artportalen, där jag såg att det var en Större Dagsvärmare. Att fota den visade sig inte vara det lättaste. Jag tyckte mina bilder blev dåliga, men när jag kollade bilder på Artportalen, såg jag att mina stod sig hyggligt väl.

Roligt var det att se den här gynnaren.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna. Visa alla inlägg av Arletta Ellington