Vårviks kyrka i kvällningen

Det regnade när vi kom. Denna torra, torra sommar. Regn. Glesa stora droppar föll på sjöns yta. Vi hade kommit på den smala grusvägen genom skogen. Den obebodda skogen där ugglor och nattskärror trivs. Och där öppnade sig synfältet. Skogen vek undan. Längre fram sågs gårdar och ängsmark. Och nere vid sjön låg kyrkan. Här, nära gränsen mellan Dalsland och Värmland ligger Vårviks kyrka ute på en udde i sjön Västra Silen.

(Read this post in English)

Dalsland genomkorsas av strömmande vatten och sjösystem. Från Östra Silen rinner vattnet genom Västra Silen och sedan genom den långa, smala sjön Svärdlång och vidare genom Laxsjön, Råvarpen och Upperudsälven ut i Vänern. Det är ett talesätt i norra Dalsland, att Svärdlång har det renaste vattnet ty ”det rinner genom två Silar”. Här, vid Vårviks kyrka, är det  långt till civilisationens föroreningskällor, och allt känns rent och orört.

Det var redan kväll när vi kom, men julikvällarna är ljusa. Det droppade sakta, sakta från skyn. Kyrkogårdens blommor har stålsatt sig mot torkan och tar längtansfullt emot fuktdropparna från himlen.

En kort stund tilltog regnet. Vi hörde fiskar vaka i sjön. När vi gick längst ut på udden hade regnet upphört och i den varma kvällen torkade fukten strax bort på stenarna och marken. Vi satte oss och betraktade utsikten över den stilla sjön.

Den ljusa sommarhimlen speglade sig i vattnet i pastell, guld och platina.

Sakta föll en sommarskymning i den stilla kvällningen. Strax bakom udden, osynlig för oss men ändå nära, ropade storlommen sitt uråldriga alarm. En tornseglare slog sin svirrande blixtsnabba jaktflykt över vattenytan.

När solen sakta gick ner över bergen i nordväst, och visade sig i molnspringan, då förvandlades allt.

Efter solens nedgång var det nya nyanser av ljus som målade himmel och vatten för våra ögon.

Länge, länge satt vi och betraktade ljusets skiftningar i sommarnatten. Vårviks kyrka andades stilla. Drömde vi? Var det redan gryning?

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna. Visa alla inlägg av Arletta Ellington