6 kvinnor och 9 män. Tre personer över 50, annars är de yngre, mellan 26 och 39 uppskattningsvis. De har samlats hos Teater Skogen nära Masthuggstorget i Göteborg. Ska diskutera institutioner. Och drömma. ”Kan vi drömma om institutioner” har Johan Forsman skrivit i annonseringen om denna diskussionskväll.
Johan är konstnärlig ledare för Skogen och tillsammans med bl. a. Joel Nordström, dramatiker och dramaturg på Göteborgs Stadsteater arrangerar han detta diskussionsforum dit intresserad allmänhet inbjudits.
Institutioner. Varför vill man, varför behöver man diskutera om institutioner? Och hur realistiskt är det att tänka sig att människor har drömmar om hur institutioner ska fungera?
Alla de närvarande har erfarenhet av att arbeta med kultur. På ett sätt kan man säga att diskussionen börjar trevande. Men det är med mycket kunskap och erfarenhet i botten man trevar och söker efter det som kan vara centralt att tala om. Det är erfarna konstskapare och kunniga kulturorganisatörer som möts här.
En öppning blir det när Johan nämner varför kulturinstitutioner skapades till att börja med. Han nämner Stadsteatern i Göteborg och British Museum i London som för att antyda allmängiltigheten. Och det blir tydligt att ett diskussionsspår kan vara de mål och syften dessa kulturinstitutioner skapades för, och vilka mål och syften dagens kulturinstitutioner kan ha.
Målet låg i tiden när de stora kulturinstitutionerna skapades. Det var tider av nationsbyggande, och en viktig del av deras syfte var att bidra till skapandet av nationell identitet.
Det är John som säger detta. Joel från Stadsteatern hakar på tanken och säger att institutioner idag ofta är ganska ihåliga i sitt grundläggande syfte. Man kan ha som mål att skapa lokal identitet, men ofta är syftet ganska svävande, menar han.
Nu i efterhand ser jag att det var just här som den till synes ganska trevande diskussionen började hitta sin kärna. Målet då låg i tiden. Vad ligger i tiden idag?
Är det så man får börja drömma nu – om institutioner för vår tid? Den ena efter den andra berättar deltagarna om exempel på kulturinstitutioner i närtid som de sett växa fram. Två saker börjar synas. Det startar ofta som mötesplatser kring ett specifikt behov hos individer. När mötesplatsen blir en institution, då kommer samhällets och andra gruppers mål och drömmar in i bilden.
Miriam, som studerar på Kulturverkstan i Göteborg berättar om sin tid på ett kulturcenter i Leeds som startat som ett fotocenter för kvinnor på 80-talet. Kvinnorna behövde bearbeta sin utsatthet i samband med att en seriemördare härjade i staden. De var osäkra på mål och syfte idag. Det ursprungliga målet var uppfyllt. Nu var det nya människor som drev verksamheten. Nedläggning eller förnyelse stod på agendan.
Klas studerar konsthistoria. Han tar upp ett exempel från f.d. Tjeckoslovakien, där en konstnär startade en privat, hemlig fiktiv organisation, som trots att den inte egentligen existerade i verkligheten kom att diskuteras i slutna sällskap och på så sätt fick betydelse för konstnärer som ville tänka fritt i ett totalitärt system. Vad händer med en sådan här företeelse när systemet fallit?
Joel berättar om den starkt vänsterorienterade kulturmötesplatsen Cyklopen i Högdalen utanför Stockholm. En verksamhet som ständigt utmanade rådande samhällsmönster. Huset man byggt blev förstört i ett nynazistiskt brandattentat. När Cyklopen byggs upp igen, diskuterar man ifall det går att bibehålla ett utmanande förhållningssätt om man tar emot samhälleligt stöd. Med stöd från myndigheter och frivilliga omskapades det till ett kulturhus.
Lea, som är här som stipendiat på Skogen, är koreograf och arbetar som dansare och danslärare ute i Europa. Hon nämner exempel från Bern där informella kulturella mötesplatser för ungdomar med en salig blandning av flyktingungdomar, vanliga schweiziska medborgare, knarkförsäljare och kulturutövare på något sätt skapat en öppenhet med en alternativ ”Punk Vibe”, som stadens invånare trots allt tycker om och vill värna. I Berlin försöker liknande mötesplatser skapa kontakt med lokalbefolkningen för att leva vidare.
Vilka är de samhällsbehov som till att börja med skapar dessa ofta spontant uppkomna mötesplatser? Vilka uttalade och outtalade mål finns med i bilden när de sedan blir till institutioner?
I diskussionen är frågor som dessa i sin linda. Karl-Oskar ger dem näring då han jämför med den idag ganska otrendiga Folketshusrörelsen, som startade kring bland annat ett behov av en alternativ kunskapsproduktion hos framför allt landsbygdens och bruksorternas arbetare.
Själv hade jag en sista fråga. Jag tänkte – människor behöver få lov att vara avvikande, oliktänkande; ett samhälle, ett system behöver oliktänkande, avvikande tankar för att utvecklas. Jag frågade – Vilket utrymme och vilka gränser finns för detta i dagens nya och gamla kulturinstitutioner?
Samtalet närmar sig den utmätta tiden för kvällen. Vad krävs för att veta något bestämt om mål och syfte i dagens kavalkad av kulturella institutioner? Tillbakablickarna ger en antydan om att tidigare kulturinstitutioner vuxit ur skilda behov och viljeyttringar i tiden och i samhället. Att känna tidigare perioders kulturella mål är att känna den tidens samhälle, den tidens samhälleliga behov och strävanden.
Om det är så, då klarnar agendan för en diskussion om mål i dagens kulturliv. Vilka ouppfyllda kulturbehov har dagens människor?
Och hur får vi veta det? Vi försöker ställa oss ett ögonblick på distans och betrakta dagens kultur i ett utifrånperspektiv. Vilka kulturella behov finns bland människor idag? Idag – i dagens föränderlighet? Och vad behöver samhället för att fortsätta vara ett samhälle? Det är kanske några av de saker som vi – vi som sitter och samtalar om detta – behöver undersöka.
Ellington
.
Teater Skogen i Göteborg
För mig är det nog kört för att gilla ”kultur” Jag älskar att se på konst, teater, filmer, fotografier, musik ja det mesta. Men så fort jag ser ordet kultur så blir jag totalt ointresserad. Jag läser aldrig agendorna på kommuners och andras kulturdagar/kulturarrangemang om det står ordet kultur, och jag har missat mycket tack vare det. De arrangemang jag gått på har jag fått tips av från vänner och bekanta. Tycker att ordet kultur ska upprättas, att all kultur ska uppmärksammas, inte bara de gamla ”kända och begåvade” kulturpersonerna. Det enda ordet med kultur som intresserar mig är kulturbolaget i Malmö. 😀
Vi är förstås intresserade av att veta om du tycker att vi upprättar ordet kultur på ett sätt som du tycker är bra. Om vi förstår dig rätt, John, så vill du att även ny och lite mindre uppmärksammad kultur ska lyftas fram. Vi tar gärna emot kritik av dig – och av alla er som läser den här bloggen. Så låt höra!
Arletta och Ellington
Institutioner är ett riktigt fel-klangande ord som för mig till tankar om fängelse, psykiska institutioner, och andra institutioner man sett på filmer och i dokumentärer. Jag tror inte jag är ensam om det. Sedan det här med kultur. Kultur innebär så mycket, men ordet kultur får mig totat ointresserad, tror mycket på att det var sedan ungdomen när man ögnade igenom kultursidorna i tidningen, och det var alltid tråkiga saker. Teaterföreställningar som bara knappt de som skrivit dem förstod, och naturligtvis de ”kunniga och nobla” recensenterna. Jag hoppar alltid över kultursidorna när jag läser tidningen, kollar inte ens rubrikerna. Varför ska de göra kultur till något obegripligt, när innebörden sträcker sig över ett stort område, där även film ingår. Skulle de prata film i kultursammanhang så är det en obegriplig Ingmar Bergman film, eller något annat ”skit” 😀
Två orsaker till varför vi ville besöka en diskussion om dessa ”fel-klangande” begrepp. Och dessutom skriva om det.
1. Arletta, vill lära känna hur den här världen med kulturprojekt fungerar i Sverige. Hon har fantasin, energin och förmågan att skapa spännande och oväntade upplevelser. Hon vill lära sig hitta här, bland alla vägar till uppdragen, så att det blir verklighet.
2. Vi såg förstås den totalt omöjliga kombinationen mellan ordet ”institution” och idén att drömma. Vi associerade också till institutioner som fängelse, mentalsjukhus och uppfostringsanstalter. Och vi slogs av hur skönt det var att samtala med personer som verkligen hade kunskap och erfarenhet av att förverkliga drömmar i sådana ramar.
Ellington