Vad händer när jag dör? Ja, jag förenas på ett eller annat sätt med jorden, vattnet, havet och materien som allt levande en gång uppstått ur. Jag kanske lever ett tag i människors minne. Jag bleknar bort och även minnet dör så småningom. Ungefär där började Vinberg-Ljungby Församlings kyrkogårdsvandring för mig igår.
Själv tänker jag att några spår har en människa kanske satt. I Snorres Edda drar man till ordentligt och säger att ”ett vet jag som aldrig dör – domen över död man”. Så evigt är kanske inte ens eftermäle. Men någon sorts spår sätter man. Något man gjort eller sagt, som andra kanske minns även sen de glömt vem man var. Men även spåren av det sagda och det gjorda blandar sig nog så småningom i ett gigantiskt flöde där det är få förunnat att få sitt namn ihågkommet.
Några vars ord och namn man minns längre än de flestas är religioners apostlar och profeter. William Shakespeare tillhör en annan kategori och är fortsatt ihågkommen, både genom de mängder av enkla vardagsuttryck som han berikat det engelska språket med och genom citat som alltjämt förknippas med hans namn. ”To be or not to be”; ”There’s something rotten in the state of Denmark”; ”Full fathom five my father lies”.
De flesta av oss lever inte alls på detta sätt efter vår död. Men på något sätt lever vi nog som rottrådar för familj och en del andra närstående. Rottrådar, som de levande kan behöva för att hitta rätt och förstå något om vem de kan vara. Rottrådar att dra näring och goda impulser ur. Rottrådar att stänga av för det gift de fortsätter att sprida. Rötter till en grund som de levande behöver se och ta ställning till för att gå vidare.
Så filosofiskt djuplodande var kanske inte anslaget till Vinberg-Ljungby Församlings dramatiserade kyrkogårdsvandring igår den 11 oktober 2017. Men det var ett möte med minnet av några personer. Detta var en hembygdens kulturhistoria från 1950-talet. Och det väckte minnen, som hade betydelse för oss närvarande.
Att få se din far kärleksfullt gestaltad genom andras ögon. Hur skulle du uppleva det? Så som han upplevdes av grannar och de människor som levde i bygden? Just det fick jag uppleva igår.
Nästan 30 år efter hans död fick jag nu signaler från min barndomsbygd om vem han varit där och då. Och vad hände? För mig? Det var några rottrådar som fick nytt liv. Rottrådar till min far, och även till människorna i bygden där jag växte upp. Där finns näring jag mår gott av.
Så, vad händer när jag dör? Kanske kan vänner träffas och minnas. Till viss del kan detta vara nostalgi. Men om det ger grogrund för vänskap är det värdefullt. Och att hålla minnet levande är också att forska i oss själva, och det kan skapa en klarhet som kanske bara kan fås på det sättet. Är det det som händer när vi dör? Du och jag. Att vi blir en sorts rottrådar i våra efterkommandes liv. Som alltid kommer att finnas kvar fast vi själva med tiden blir alltmer anonyma. Det har min pappa kommit till ro med, och det kan nog jag med
Ellington
.
Den tanken gillar jag att vi kan bli rottrådar i våra vänners, barns, familjers liv. Om jag tänker på mina föräldrar och min man är det just så.
Kommer nog inte att glömma ordet ”rottråd”. Så utomordentligt passande.
Kristallina, det gör gott att läsa den kommentaren!
Ellington