Arletta: Det är så kallt i huset idag. Du får inte bli förkyld igen. Jag håller på att läsa om Haga. Kom så går vi in till mig. Känn! Det är bättre här.
Ellington: Det är varmt och gott.
Arletta: Berätta för mig vad du vet om Haga. Så ska jag göra iordning något gott åt oss under tiden.
Ellington: Haga. Vi åt ju lunch där förut idag.
Arletta: Ja, och där har vi ju sovit över hos Kurt. Har han bott där länge?
Ellington: Ja, jag minns när han flyttade in där. Det var kanske 1970 ungefär.
Arletta: Man ser lite hur det kunde vara förr där på gården och i trappan.
Ellington: Du vet, då på den tiden var det mycket som hände i Haga. Myndigheterna ville riva och bygga nytt, men många som bodde där ville ha Haga kvar som det var med små affärer, små verkstäder och bostäder. Och som kulturminne.
Arletta: Vad var bakgrunden till det?
Ellington: Jag kände ju många som bodde i Haga kring 1968 och fram till -71. Då bodde jag själv i rivningslägenhet i Annedal. Och det var fint att bo där tyckte jag. Kakelugn i lägenheten, små fina butiker längs gatan. Vedhandlare, matbutiker, små matställen där de serverade god husmanskost – stekt salt sill med löksås och potatis, fläskpannkaka med lingonsylt, ärtsoppa på torsdagar.
Arletta: Här får du lite mango. Ta det som jag har skurit upp i skålen. Det är till dig. Jag skär direkt från mangon till mig. Hur hade det varit att bo där tidigare, i Haga till exempel. Hur var lägenheterna då?
Ellington: Min mamma och pappa bodde i Masthugget precis 30 år innan jag bodde i Annedal. 1939-42. Vid den tiden hade Haga 13 000 invånare. Jag tror det var jobbigt att bo där då.
Arletta: Det var väl väldigt trångbott med så mycket folk på det lilla området.
Ellington: Lägeheterna var enkla och dåliga. Det var faktiskt slum. Jag minns en diskussion med en av min pappas vänner, och han var glad att man planerade att riva Haga. Han kallade det ett råtthål där man blev smittad av TBC, och det var skönt att få bort det tyckte han.
Arletta: Jag läste om den här familjen Dickson. De var rika och ville förbättra arbetarnas villkor. Men det var väl tidigare?
Ellington: De och några andra rika familjer var mecenater i Göteborg och i Haga var de aktiva. De byggde Dicksonska folkbiblioteket där. Detta var på 1880-talet, och de startade en Arbetarförening då också.
Arletta: Men det var väl inte det som blev fackföreningen?
Ellington: Nej, det var konkurrens mellan den Dicksonska liberala arbetarföreningen och fackföreningarna som inspirerades av Marx.
Arletta: Jag läste att det var en arbetarledare som hette August Palm på den tiden, men han fick inte ha möte i det Dicksonska huset.
Ellington: Nej, han var radikal och fick hålla sitt arbetarmöte nån annan stans i stan. Men Haga blev ändå ett riktigt centrum för den socialistiska arbetarrörelsen. På Bergsgatan startade man Folkets Hus, med den socialdemokratiska tidningen Ny Tid. Man hade ett socialistiskt kvinnoförbund där också. Och på Sprängkullsgatan startade socialisternas ungdomsförbund och deras nykterhetsförbund Verdandi ett Café med en egen tidning som man kallade Stormklockan.
Arletta: Var det en alarmklocka för en ny tid som skulle komma?
Ellington: Min pappa, som blev författare, publicerade sina första dikter i Stormklockan.
Arletta: Var detta ungefär vid samma tid som ryska revolutionen?
Ellington: Min pappa skrev senare – det var på 30-talet. Men vid ryska revolutionen 1917 hände det stora saker även i Haga. Det var stora hungerupplopp i Haga. Liksom i hela Sverige. Folk svalt för att mycket mat exporterades. Till Tyskland. Min hustrus mormor berättade om det året. Det var enda gången i sitt liv som hon begick ett brott. Hon stal en limpa bröd i ett bageri. Det var i Göteborg 1917.
Arletta: Men det var något med Stormklockan 1917 läste jag. Vad var det?
Ellington: De som var med i ungdomsförbundet Verdandi och som gav ut Stormklockan, de tog ställning för kommunisterna i Ryssland. De ville att de fattiga skulle ta makten ifrån de rika i Sverige också.
Arletta: Men det blev ingen revolution här.
Ellington: Den socialdemokratiska arbetarrörelsen sprack då. De som ville förändra samhället i samförstånd med de rika lyckades få med sig majoriteten.
Arletta: Allt detta hände väl inte bara i Haga?
Ellington: Nej …
Arletta: Men jag förstår att det var mycket som hände där. Folkhemmet var väl en tanke som började på ett sånt här ställe. Och när vi pratar om detta, så känns det som att minnet av det som hände liksom lever kvar i husen och gatorna och inne på gårdarna. Jag kan tänka mig vad som rörde sig då i alla de människornas tankar här.
Ellington: Och vet du vad som rör sig i mina tankar nu? Jag ska upp tidigt i morgon bitti och köra hem. Tack för i kväll, Arletta. Det var varmt och gott här inne hos dig. Jag går och lägger mig nu. Jag tar på mig sockar och ett extra täcke så blir det nog bra inne hos mig också.
Arletta: Godnatt, Ellington. Det är 100 år sedan ryska revolutionen. Hör du någon stormklocka?
Ellington: Nej …
Arletta: Inte i Haga i varje fall.
.
.
Jag kom till Göteborg på 60-talet. Bodde i Majorna först med utedass. Tvätta sig fick man på Vallhalla eller badet på Djurgårdsgatan. Man köpte gaspoletter i mjölkaffären.
Hade en oljevärmare som rykte sot. Bodde även i en rivningslägenhet i Masthugget. Man sade (skrek) till mig att det inte finns lägenheter ens för oss själva sadi….
Man tog bort mitt barn och behandlades illa. Tyvärr något romantik fann Inte i det.
Marja!
Din kommentar går till mitt hjärta! Det fanns så mycket omänsklighet i stadens sätt att behandla medmänniskorna. Mycket fint att du vill komplettera vår berättelse om boendet i Göteborgs rivningsområden. Tack!
Ellington
Mycket intressant inlägg med mycket historia, gillas skarpt. 🙂 Sverige var inget rikt land förr, vi byggde upp vår välfärd efter andra världskriget då i princip hela Europa låg i ruiner, men Sverige var ju inte drabbat. Haga känner jag faktiskt bara till flyktigt på Namnet, men det verkade inte vara en bra stadsdel förr i tiden. Gamla hus som var dåliga inuti, tycker jag för det mesta hade en vacker pitoresk fasad. Hade varit kul om de renoverat husen och sparat fasaderna, men det kostar ju mycket mer än att riva och bygga nytt. Sverige är nog ett av de sämsta länderna i världen på att bevara gamla byggnader. Stockholm är ett skräckexempel, där revs många fina hus på slutet av 50-talet och hela 60-talet för att ”moderniseras” Finns inte många städer som har kvar gamla 1700-1800 tals hus. Ett undantag är Ystad, där finns det över 300 korsvirkeshus!
Ett annat undantag är Eksjö med en hel stadsdel i centrum – Trästaden, där man sparat den gamla bebyggelsen med vissa hus från 1600-talet. Det finns ju fler sådana undantag, men på alltför många platser fick rivningsraseriet härja fritt på 50-, 60- och 70-talen. I Bengtsfors, nära där jag bor, rev man flera större, mycket vackra trähus, som man ersatte med totalt estetiskt nollställda dödstrista elementbyggen. I Haga i Göteborg har man faktiskt sparat och renoverat många av de gamla husen. Och där man byggt nytt har man faktiskt försökt att bygga i en stil som inte bryter av alltför mycket.
Men varför blev Sverige ett land där rivningshysterin fick så ohämmat spelrum?
Ellington
Intressant. Har alltid gillat Haga och tyckte om att handla i de små affärerna. Min man bodde där ett tag. Måste ha varit runt 70-talet men det var långt före min tid i Sverige.