För inte så länge sedan var detta en bondgård. Idag är det ett kulturarv. I huset längst bort bakom bilden av skärfläckan, där man nu har ett hantverksgalleri – där finns gödselrännan kvar. Där korna brukat stå uppbundna i sina bås finns nu montrar och bord med konsthantverk och bruksföremål till salu.
Så här stallar man inte upp kreatur idag. Nu lånar bonden miljoner av banken och installerar en automatisk mjölkningsanläggning dit korna går själva när de känner att de vill bli mjölkade. Vad detta betyder för människor och djur, det kan du fundera över. Medan du gör det, minns jag hur Alice Karlsson, vår granne, kramade spenarna och lät mjölken taktfast stråla ned i hinken mellan sina knän medan hon lutade pannan mot kons varma mage.
Nostalgi kan detta kallas. Men samtidigt är jag beredd att gå in i det nya. Så vad betyder dessa minnen jag har med mig? Här, på före detta bondgården i Näsby, Öland, brukade min brorsdotter rida på gårdens hästar för fem år sedan. Idag är här vernissage.
Här samlar man konstnärer, som säger att de tar med sig ett kulturarv in i nutiden.
Det är konstnärer som prövar att synliggöra den kulturgrund som de är i, när de orienterar sig i nuet.
Man prövar att lämna den nostalgiska inställningen till kulturarvet och försöker undersöka vad det historiska arvet betyder i ens liv.
För inte så länge sedan var detta en bondgård. Vad är den i morgon? En bondgård idag är en vetenskapligt konstruerad anläggning.
Ellington
.
länk till ölandsprojektet Experimentellt Kulturarv
.
Visst är det synd att allt numera automatiseras, men det är tyvärr något som är ett måste idag. Bonden hinner med annat som måste göras och sparar därmed pengar ändå att maskinerna är dyra. Det är även bra för korna som kan mjölkas när de vill, för mjölken produceras säkert olika mycket från individ till individ. I början av 70-talet bodde jag på alla mina lov i Tyskland. Där fick jag gå med en mjölkspann och hämta mjölk i den lilla speceriaffären. Jag ska säga att jag gillade inte den innan den koktes, men min mamma älskade den mjölken. 🙂
Lustigt hur olika det kan vara. Jag minns den spenvarma mjölken som en njutning av första klass. Att stå bredvid grannfamiljen Karlsson när de var ute på gärdet och kvällsmjölkade, att höra mjölkstrålen spela mot hinkens botten, att känna den varma doften från kornas kroppar och doften från den varma mjölken som blandades med kvällens alla dofter från hö och ängsblomster – allt detta var en njutning av himmelskt mått. Lågmält småprat, kornas stillsamma, nöjda murrande, en storspov som drillar. När mjölkerskan häller upp den nymjölkade mjölken, fyller hon en liten skopa som hon räcker mig att dricka. Allt detta finns i mitt minne så länge jag lever. Är det synd att det inte finns mer? Jag vet inte. Det är underbart att ha upplevt.
Ellington
Sista frågan är intressant. Ja, vad är den imorgon. Jag vet faktiskt inte.
Själv växte jag upp bland kor. Min pappa mjölkade dem självfallet för hand. Ibland fick jag sitta på en av korna så länge han jobbade. Det hände att jag somnade där och kon stod blixtstilla.
Mina kusiner som bodde i stan ville inte dricka våran mjölk. De drack endast mjölk från butiken!
Önskar er en bra ny vecka.