I Säffle på besök

I torsdags gick jag på restaurang. Min kompis, som jag skriver ihop med på torsdagar, föreslog Brasseriet i Håverud. Nu kunde hon inte komma ifrån förrän vid sextiden, och det är precis när de stänger för dagen, så jag frågade henne om vi kanske kunde pröva Galna Tuppen i Säffle i stället.

Det är så det går till när man ska roa sig i Dalsland. Antingen får man köra 3 mil över Brudfjället på världens krokigaste väg till Håverud, som är rolig om man gillar att köra rally. Eller annars så får man lägga en timme på att köra till Säffle, dit vi kör på E45:an. Det finns fler ställen, men det får vi återkomma till en annan gång.

Galna Tuppen var en överraskning för min kompis, som inte varit där förut. Det ligger på Sundsgatan i Säffle, alldeles nära Systembolaget. Ett trähus i äldre stil i Säffleortens typiska stilblandning av härliga kråkslott i trä, vackra äldre tegelbyggnader från stadens handelsepok och totalt stillösa halvtomma affärskomplex i betongelement. Allt i en salig blandning. På Galna Tuppen var det lugnt som sig bör en tidig torsdagskväll.

Överraskningen var menyerna. Först trodde vi att servitrisen hade gett oss några antika tidningar från 50-talet att läsa medan vi väntade på service. Och ja, det var Svensk Damtidning från augusti 1957 och Veckojournalen från mars 1979. Innanför vintage-omslagen hittade vi menyn, dekorerad med lite kitschiga pinup-bilder.

Vi tyckte kombinationen var rolig och läcker. Och kul att reflektera lite kring kvinnosyn då och nu och vi skrattade nog lite högljutt åt den gammaldags sexismen i pinuppornas bensprattel. Med resultatet att servitrisen kom med en liten bunt menyer med fler vintagebetonade omslag. Det blev ett trevligt samtal och hon lät oss också göra vår beställning. Det blev en mycket god Vänergös med beurre blanc och en alkoholfri Carlsberg. Hemgjord oreo-glass och kaffe fick avsluta.

När vi gick ut på stan var det nästan midnatt. I ljus sommarnatt och under en klar fullmåne promenerade vi en stund längs Byälven och upp igen genom centrum.

På hemvägen var det djurens natt. Två rådjur, en grävling, två rävar och en nattskärra fick vi bromsa för på vägen.

Vi såg älvadans över ängsmarker och fullmånen steg allt högre över skogskanten. Jag släppte av min kompis så hon kom hem och körde vidare hem till mig. Väl hemma var det skönt att lägga huvudet på kudden och tänka tillbaka på att detta var ett fint sätt att fira min födelsedag.

Ellington

Galna Tuppen hemsida

.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna. Visa alla inlägg av Arletta Ellington