Jag ska ta er med in i Sigga Björg Sigurðardóttirs medvetande idag. Med oss på den utflykten (det finns inget ord som heter inflykt, annars hade jag använt det direkt) – med oss på den inflykten tar jag med mig två frågor: Är detta helig mark? Vad är det egentligen som en konstnär avbildar?
Det finns massor av teorier om detta. Vissa skulle nog opponera sig mot att jag säger att hon avbildar. De skulle vilja att jag använder ordet ”skapar” om konstnärers verk. Men om det skulle vara fallet att hon hämtar bilderna från det jag kallar helig mark, så prövar jag att påstå att hon avbildar.
Jag ska inte gå in på några stora teorier här. Det skulle säkert bli en intressant avhandling, som jag har god lust att skriva. Men idag ska jag försöka lyssna på Sigga. Hon ler lite när hon hör att jag ämnar ta er med så långt som in i hennes medvetande. Och när jag talar om detta som kanske helig mark fryner hon visst lite på näsan. En del frågor om vad konst är kommer vi kanske att få svar på. Eller också blir det måhända nya frågor.
Sigga är en av de två konstnärer vilkas verk jag såg på Teckningsmuseet i Laholm för ett par veckor sedan. Hon bor på Island. Hon har utbildat sig i bland annat Skottland, och är mycket aktiv med utställningar över hela världen. När jag läser hennes brev där hon svarar på mina intervjufrågor så får jag känslan att hon just har vaknat ur en dröm. Lite yrvaken ställer hon in sig på vardaglighet och svarar snällt på mina frågor. Turligt nog har jag råkat ställa några av dem så att hon kan antyda något om sin drömvärld.
Sitt vardagsliv säger hon inte så mycket om. Jo, hon nämner att hon planerar en utställning snart i Zürich, att hon undervisar om konst och att hon just har öppnat en animationsshow i Hafnarborg med video och teckningar kring sin plastiska skulptur Rósa. Hafnarborg är ett kulturcentrum i utkanten av Reykjavik och där berättar hon historien om Rósa. Den historien vill jag gärna återkomma till, vid annat tillfälle.
Vägen in i hennes medvetande fick jag genom bilden hon gav mig av sin barndom. Så här berättar hon när jag frågar henne om detta:
”Det var för att jag ständigt höll på med att rita, som mina föräldrar bestämde sig för att låta mig gå på konstskola när jag var fem … Jag har alltid varit intresserad av konst på något sätt och tittade mycket på böcker med teckningar och målningar som barn. Men det faktum att jag var och fortfarande är ständigt sysselsatt med att rita är den främsta anledningen till att jag blev konstnär.”
Jag tänker mig detta barn som ständigt ritar och bläddrar i böcker med bilder. Och jag tänker mig föräldrar som ser och förstår vad detta barn måste få göra. Måste ja – vilket bevisas av att som vuxen har hon fortsatt rita utan avbrott.
Och vad är det hon gör? Själv säger hon att hon skapar, och jag ska inte säga emot henne nu, för det är förstås en skapelseprocess på något vis. Och då säger hon så här: ”Jag gör inga planer eller skisser. Jag börjar bara att rita och berättelserna visar sig undan för undan i själva processen när jag ritar, utan någon föregående planering”.
Det är nu jag blir lite upphetsat nyfiken. När hon säger att ”berättelserna visar sig”. Går hon in i sig själv och ser något i bildform där, som hon försöker berätta om? För mig verkar det som att hon går in i ett slags upphöjt eller nedsänkt tillstånd i tecknandet och berättandet. Hon säger att ”Efteråt läser jag det och ibland känner jag att jag nästan inte kommer ihåg att jag har skrivit detta.”
Hennes bilder och berättelser är ju inte föreställande i den meningen att hon försöker avbilda något från verkligheten runt omkring oss. Och det är inte abstrakt som verk av Picasso, Braque eller Klee.
Avbildar hon något som kommer inifrån? Det känns så. Ett slags föreställande konst som avbildar inre visioner? Jag frågade mig – är detta helig mark? I hennes bilder ser jag inte det man vanligen brukar kalla heliga visioner. Snarare demoniska. Men processen påminner om det jag en gång läste hos den amerikanske tänkaren Emerson när han berättade om det han upplevde som källan till poetisk inspiration:
”Här befinner vi oss plötsligt, inte i kritisk spekulation, utan på helig mark, och bör gå mycket försiktigt och vördnadsfullt tillväga. Vi står inför hemligheten med världen, där Att Vara ska övergå till Det som ska Framträda och det Enhetliga ska övergå till det Mångfaldiga”
Det är detta jag ser när jag skådar in i hennes medvetande. Kanske är jag fångad i mina förutfattade meningar. Kanske skulle jag behöva fara över till Island eller Zürich för att se bättre vad det är för upplevelser och erfarenheter Sigga Björg Sigurðardóttir försöker avbilda och berätta om. Men jag föreställer mig att hon kommer in i en inre syn, en vision. Att detta är något hon måste gå upp i med fullaste allvar. Så allvarligt och så demoniskt är det att det bara går att berätta ifall hon kryddar det med en gnutta ganska cynisk humor.
Så här ser hon själv på saken:
”Jag vill gärna tro att min hjärna (och allas hjärnor) samlar in information hela tiden från min omgivning. Från människor jag möter, platser där jag går, filmer jag ser, mat jag äter, saker jag läser osv. All denna information hamnar i en gigantisk gryta av information i mitt huvud och ligger där och kokar ett tag. Sen kommer denna information så småningom ut på något sätt genom mitt arbete.”
av Ellington
(intervjun med Sigga Björg Sigurðardóttir gjord 31 januari 2017).
(bilderna i detta inlägg är publicerade med konstnärens medgivande).
Länk till Ellingtons intervju med Katja Tukiainen, som residerade på Teckningsmuseet i Laholm tillsammans med Sigga där de tillsammans gjorde utställningen ”Katja Tukiainen vs Sigga Björg Sigurðardóttir”, som du kan läsa om här.
