Idag när Arletta och Ellington träffades, satt de tysta en stund innan Ellington frågade: Vad är bön?
Arletta: Det är väl enkelt. Du har en önskan. Till exempel, du vill ha en lägenhet att bo i. Lägenheterna är dyra. Det finns inte många, det är en oerhörd konkurrens om de få som finns. Du har försökt och inte lyckats. Din egen kraft räcker alltså inte till. Det är då du ber.
Ellington: Jag tror ju inte på nån gud. Gör du?
Arletta: Jag fokuserar starkt. Jag fokuserar på de krafter som finns – i mig.
Ellington: Alltså på din egen förmåga?
Arletta: Ja! Jag samlar mig och begränsar all min energi så att den riktar sig på bara precis det som jag vill klara av. Det är som en vrede. Jag bereder mig att lägga all min kraft i ett enda slag.
Ellington: Som en höjdhoppare!
Arletta: Jo, det kan man säga. Men det finns ett helt annat sätt som jag samlar mig också. När jag verkligen vill vara beredd att förstå något. Om jag ser något okänt och främmande. Då gör jag tvärtom. Inget fokus. Ingen vrede. Ingen kraft. Jag bara plockar bort alla tankar. Allt som jag redan vet plockar jag bort. Så att jag blir helt öppen.
Ellington: Du gör dig mottaglig för alla intryck utan att sålla bort något?
Arletta: För mig är det detsamma som bön. Att hitta kraft att fokusera totalt och att hitta modet att öppna mig helt och hållet.
Ellington: Nu talar du ju om att hämta kraft att göra något själv. Men människor ber också när de är i en situation där de inte själva KAN påverka det som ska hända?
Arletta: Som när åskan går och man ber att blixten inte ska slå ner?
Ellington: Eller när jag är beroende av vad andra gör?
Arletta: Som när jag har förlorat allt jag äger och har och inte orkar gå ut ens och tigga – att jag ger all min sista kraft i en bön att någon ska komma med lite mat, så jag orkar upp och kan söka ett jobb?
Ellington: Det vi talar om nu brukar vetenskapen kalla magi. Alltså att man med enbart viljekraft kan påverka naturen eller andra människors handlingar.
Arletta: Men jag tror att mina starka tankar (och dina) kan uppfattas på ett omedvetet plan av andra. Och bön är starka tankar. Som en sorts elektriska signaler.
Ellington: Men de som ber brukar ju se det som att det är Gud som hör deras bön.
Arletta: Jag vet inte om det är rätt eller fel att det medium som förmedlar sån här kommunikation ska kallas vid ett namn, som Gud. Jag lämnar den frågan öppen för egen del.
Ellington: Blir bönhörelse mindre verkligt om det finns en vetenskaplig förklaring?
.
.
.
.
.
.
Det är en stor och svår fråga, om man tror på gud. Jag vill gärna tro att det finns en gud, men jag är den sorts av person som vill ha bevis för allt. Jag är helt övertygad om att det finns liv på andra planeter, men tron är inte samma sak, det finns inga bevis, men varför skulle vi vara ensamma i hela universum?
John, du tar upp två olika frågor, som på något sätt hänger ihop. Är vi ensamma i universum? En gud som har skapat det hela, finns det en sådan, ja då är vi kanske inte ensamma om skaparen finns kvar. Finns det liv och medvetna varelser på andra planeter? Ja det vore ju också en sorts sällskap om vi träffades eller lyckades kommunicera på något sätt. Själv tror jag det går bra oavsett. Bara vi kunde lära oss att handskas med oss själva och världen. Kanske kan vi det. Världen räcker gott som sällskap åt mig. Jag tror inte på nån gud, men jag vet ju att jag har ett andligt liv.
Ellington
A thought-provoking post indeed. What is prayer…. to a believer, it’s the way of communication to God. To a non-believer, it’s nothing but a form of assistance, that eventually gives you the power, from within. I loved the conversation between Arletta and Ellington…. 🙂
Thank you, Maniparna! You know, as a nonbeliever, I feel that the spiritual parts of my life are as important and potent as the material and the emotional parts of my being. It still remains for me to see what are the differences between my relation to spirit and the relation to spirit experienced by a believer in a god.
Ellington