Ensamhet och gömda sidor av mig själv

ensamhet 1Arletta: Bara säger godmorgon. Vill gärna tala med dig. Om ensamhet – jag upplever det som en omöjlighet att öppna vissa sidor av mig själv. Sådana, som jag inte redan är van att öppna.

Ellington: Vilka då sidor?

Arletta: Ett exempel är kanske när jag får en komplimang. Då kan det kännas helt overkligt det som jag hör. För jag aldrig har tänkt mig att jag är sådan. Och jag kan inte heller ge någonting som jag inte vet att jag har.

Ellington: Vad är det du vill kunna ge?

Arletta: Vanliga saker som jag behöver någon annan för att kunna utveckla. Att vara lyhörd och lyssna, och att höra mig själv uttala någonting viktigt till någon annan. Men detta är ju mental ensamhet.

Ellington: Inte känslomässig ensamhet då?

Arletta: Känslomässigt gäller ju det mentala och tvärtom. Att vara intresserad av en annan person. … Och du. Vad saknar du själv då? Du sa häromdan att du är inte rädd för ensamhet. Jag påstår att alla vill undvika ensamhet. Av olika orsaker.

ensamhet 2

Ellington: Det är klart att jag känner mig ensam ibland. Jag är ju ensam. Men det är inte sällskap jag saknar.

Arletta: Men vad?

Ellington: Kanske det som … ja, vad tycker du att de flesta karlar saknar?

Arletta: Ha, ha! Mognad! Ja och nej skulle jag säga.

Ellington: Det finns de som skulle säga obetingat ja, att jag saknar mognad.

Arletta: Men jag ser ju både din naiva och din kloka sida. Och hur de samspelar.

Ellington: Vad har detta med din mentala ensamhet att göra?

Arletta: Att det är samma med mig – jag är enormt barnslig och enormt mogen ibland. Och trött på fel sällskap.

Ellington: Jag tror jag vet en sak som gör att du upplever ensamhet.

Arletta: Det vill jag gärna veta.

Ellington: Rätta mig nu om jag har fel, men jag tror att dina relationer är inte på allvar för dig. Du sa det själv nyss – att vara intresserad av en annan person.

Arletta: Jag tror du har rätt.

Ellington: Så varför ville du tala med mig om ensamhet?

Arletta: Jag ville … för att jag just nu behöver någon som kan spegla mina känslor!

.

 

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

6 reaktioner till “Ensamhet och gömda sidor av mig själv”

  1. Ensamhet är ett svårt tema. Man kan vara ensam i en relation.
    Men visst känner jag igen ensamhet sedan jag är änka. Ändå träffar jag dagligen folk som jag pratar med (om vind och väder).
    Det har blivit mycket bättre det sista året sedan jag fann min nära vän. För nu kan jag prata med någon om känslor, funderingar, saknad, glädje. Någon som bryr sig och som jag bryr mig om. Någon man kan lita på för annars kan man inte öppna sig heller.
    Komplimanger har jag inga problem med. Jag tackar och blir glad.

    1. Tack Kristallina för att du skapar en liten tråd här. Jag tycker det är roligt att skoja men ibland blir jag seriös. Som Ellington 🙂
      Jag är bekant med ensamheten. Både genom döden och genom ensamhet i en relation. Men jag försöker hitta glädjen, och rätt ofta hittar jag den. Eller den kommer till mig när jag gör mig mottaglig. Och det känns fint att du hittar tillit. En bra grund för glädje tänker jag.
      Arletta

  2. Jag tar gärna emot alla komplimanger – själv har jag stor familj med barnbarn, som bor nära … ibland vill jag kanske vara ensam – men det får bli en annan gång, kräsen med vänner. Min mor hälsar jag på varje vecka, hon har fått svårt att gå i trappor.

    1. Ensamhet och sällskap – jag får intrycket att du trivs bra med dem du har omkring dig, Hannele. Min komplimang till dig är att du är bra på att njuta av vara andra till glädje.
      Ellington

  3. När jag för många år sedan gick långtidssjukskriven så var det en tid då jag inte ville umgås med varken vänner eller släkt. Jag avskärmade mig totalt, varken öppnade dörren eller svarade i telefon. Den enda jag träffade var min mamma. Jag är egentligen en väldigt social människa och även om det var självvalt att inte ha någon kontakt med vänner saknade jag sällskap. Fortfarande så umgås jag inte med gamla vänner, bara några barndomsvänner. Jag känner att de ”gamla” vännerna inte ger mig något, men saknar någon att vara förtrolig med. Jag har också väldigt svårt att öppna mig, och personkemin måste finnas där.

    1. Tack, John för din öppenhet här. Du sätter fingret på den springande punkten tror jag, när du nämner ”någon att vara förtrolig med”. Hittar jag dit, så är det ‘på riktigt’, jag spelar inte teater, jag lyssnar av intresse och kan tala om saker som berör mig. Botar det ensamheten? Kan det nog göra.
      Ellington

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.