Polyamorositet

Jag sa, ”jag tror att kärleken hade mått bra om vi hade tillåtit varann att älska andra”. I mitt äktenskap alltså. Hur låter det? ”Om vi hade …” Det varade i 40 år. Nu lever jag singelliv.

Vi älskade varandra. Det gjorde vi helt utan tvekan. Men jag var omogen och hade inte lekt av mig när vi träffades, och hon saknade den otvungna kommunikationen i okända tillfälliga möten som kunde gå djupt i själarna men stannade vid det enda mötet.

Vi älskade varandra. Vi ville varandra väl. Hon önskade mig att få ut av livet allt gott det kunde ge och jag önskade henne detsamma. Men hon blev vansinnigt svartsjuk om jag visade intresse för en annan kvinna. Och jag inbillade mig att det var brist på kärlek att jag inte blev svartsjuk om hon visade intresse för en annan man.

I våra möten – hon och jag – var det passion. Att möta henne var som att möta en skogsbrand eller en glödande himlakropp, där hennes hela kropp och själ var det jag mötte och vi var båda där. Passion kallar jag det.

Och idag träffar jag dig. Elsie. Vi samtalar om kärlek och polyamorositet och jag säger ”jag tror att kärleken hade mått bra om vi hade tillåtit varann att älska andra”.

Då berättar du. Om spänningen när du serverar dig själv som en lyxig sjurätters meny till din man med skojiga leksaker som avec. Och du talar om glädjen i att arrangera för din man ett möte där du kan se honom njuta av andra kvinnor eller män. Och glädjespänningen i att du själv får njuta på tuman hand ”utanför boxen”, eller med flera män och kvinnor på en gång. Och den alldeles särskilda njutningen när din man finns med och deltar eller betraktar.

Och jag tänker, kan vi prata vidare om detta? Talar vi om samma sak?

Ellington

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

2 reaktioner till “Polyamorositet”

  1. Det vore fint om någon ville berätta om hur det är att till exempel leva i tvåsamhet och glädjas åt varandras kärleksupplevelser utanför den relationen. Det har ju prövats, men vem har berättat?

  2. Det är så enkelt att ta för givet saker och ting.
    kanske inte svartsjuka som ”tecken av brist på kärlek” men förväntningar och avsaknad av kommunikation.
    Livet fortsätter, allting har sin tid, sörja har sin.

Alla dina kommentarer är välkomna