Mail om Australien

Jag fick ett mail. Det var från en facebookvän. Det hör till historien att han heter Wallin i efternamn. Han hade varit i Australien. Det var helt nyss. Han hade varit och hälsat på sin 92-årige farbror där. Han bodde i Laurieton i New South Wales.

(Read this post in English)

Det lät lite som Evert Taubes visa Himlajord om den australiske bonden John Löfgren, när min facebookvän berättade att hans farbror var född i Falkenberg. Intressant var också att 92-åringen hade plockat fram en bok. För mig väckte detta en mängd minnen och associationer, eftersom boken var skriven av min pappa.

Tillsammans med detta inhöll mailet också en tecknad bild av det hus där den 92-årige farbrodern bott som barn. Jag kände genast igen huset. Det var byggt i den stil som min farfar, byggmästare, inspirerats att bygga när han var i USA på tidigt 1900-tal.

Att det var min farfar som byggt huset bekräftades i mailet.

Dessutom innehöll detta mail en sida ur den bok min pappa skrivit och som min vän australienresenären fått läsa i vid besöket hos farbrodern. Där stod följande lilla betraktelse, som kopplade ihop nu med då på ett överraskande vis. Det är min pappa, författaren som 1962 beskriver sina tankar under en promenad i Falkenbergstrakten:

”Varför tar inte falkenbergare som förr, ännu under 30-talet, och går Tröingebergsrundan? Jag står där och ser för mig de gamla borgarfamiljerna från Falkenberg på söndagspromenad. Jag är med ens tillbaka i min ungdom – ser jag inte postexpeditör Wallin med sin fru och sin barnarad komma där promenerandes under den gode postmannens iakttagande landskapskommentar.”

Och där ser jag – i denna dag – både fadern till min facebookvän Wallin och den nu 92-årige farbrodern, dessutom nu också farbrodern Gunnar som senare gjorde den bifogade teckningen. Tre piltar i den falkenbergska barnaraden.

I Laurieton i New South Wales i Australien finns denne farbroder. Där finns hans bok, hans minne, och här finns den teckning av hans barndomshem i Falkenberg som hans bror Gunnar alltså tecknat för rätt längesen.

I Falkenberg kunde jag för inte så längesen fotografera. Inte samma hus, för det var innan jag visste något om dessa australiska anknytningar. Det huset jag fotade var min pappas barndomshem och min farmors och farfars hem när jag själv var barn. Men jag ser ju att det är samma byggmästare, samma byggstil.

Ellington

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna. Visa alla inlägg av Arletta Ellington