Trettondagsafton på Konstepidemin.

Det var kolsvart i bortre änden av Seminariegatan när jag skulle upp till Konstepidemin på kvällen på Trettondagsafton. Där stod ett par killar i en port. Det såg ut som en verkstad, och jag frågade dem om jag var på rätt väg. Jo, jag skulle bara gå längs slingan en bit upp mot berget, och sen var där en lång brant trappa upp till vänster och däruppe skulle jag hitta de olika stationerna i performanceutställningen 13Festivalen.

(Read this post in English)

trettondagsafton 1
Brinnande eldkorgar visade vägen till performancefestivalen denna trettondagsafton

Väl däruppe, såg jag små eldkorgar här och var. Jag såg inget folk men jag förstod snart att eldkorgarna markerade var man skulle gå in om man ville besöka en performance. Jag smög längs väggarna och kände mig lite som en tjuv i mörkret, eller en fönstertittare.

En dörr stod på glänt, och jag öppnade och gick in. Här höll folk på att söka platser i ett litet rum utan stolar. Några satt på golvet och jag följde ders exempel. Själva rummet låg i mörker, men på väggen hängde en karta som var starkt belyst. Det var en karta över Göteborgs stad.

Två kvinnor satt tysta på var sin stol framför kartan.  Den ena började läsa högt. ”Vegagatan 32, där ramlade jag med min cykel och bröt benet den dagen när jag fyllde 10.” ”Jag födde min son Anders på Friskväderstorget 6. Det var den 9 oktober 1974.” ”På Övre Husargatan 8 gjorde jag mitt första jobb som murarlärling och jag fick 4:50 i timmen. Det var 1971.” *

trettondagsafton 3
I den skumma belysningen turades kvinnorna om att läsa

Som vanligt kan jag inte ta gift på att det var precis så orden föll. Men i 14 minuter satt de två kvinnorna och turades om att läsa upp korta meningar om adresser i Göteborg där människor upplevt viktiga saker i sina liv. På väggen bakom dem projicerades bilder från de adresser som nämndes. Den ena efter den andra lästes upp, med ganska entonigt mässande röst. På flera av bilderna figurerade en återkommande liten vit boll. Det såg ut som en pingisboll som det stod skrivet saker på.

Kvinnornas röster tystnade och de satt så tysta en stund. De flesta i publiken satt på golvet och jag såg att flera satt med lite gapande mun som om de undrade om det var över nu eller om något mer skulle bli sagt eller visat.

Då rasslade det till. Från en obestämd plats i mörkret uppe vid taket regnade det ner små vita bollar. De studsade några gånger och blev liggande på golvet. De två kvinnorna instruerade. Vi som var publik skulle ta varsin boll. Och en penna som man nu såg att det fanns tillgängligt. ”Skriv en adress i Göteborg som ni har ett minne ifrån. Adressen och en kort beskrivning av minnet ska få rum på bollen.” Bollarna räckte till de flesta. Jag tog en och visste genast vad jag skulle skriva och jag skrev: ”Snickaregatan 23 i Annedal. Där träffade jag kvinnan som sen blev min fru. Nyårsdagen 1971.”

När vi var klara lämnade vi över bollarna till de två kvinnorna. ”Nu kommer vi att göra så att vi tar oss till de adresser ni har skrivit …

trettondagsafton 4
Några i publiken hjälpte kvinnorna att hitta sina adresser på kartan.

… Vi fotograferar platsen, och vid vår nästa performance visar vi de bilderna och läser upp det ni har skrivit.”

Det slog mig då att Snickaregatan finns ju inte mer. Stadsdelen Annedal revs  i början av 80-talet.

Ellington

* Christin Wahlström och Lovisa Johansson gjorde sin performance 100 bollar på 13Festivalen på trettondagsafton.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

2 reaktioner till “Trettondagsafton på Konstepidemin.”

  1. Det måste ha varit en underbar upplevelse. Sådant tycker jag är otroligt kul, att höra historier från förr, och samtidigt komma ihåg vad man själv gjorde.😊

    1. Ja, det var kul! Det hade varit spännande om några av dem som skrivit hade varit där. Då hade jag velat fråga dem och be dem berätta mer.
      Ellington

Alla dina kommentarer är välkomna

Follow

Get the latest posts delivered to your mailbox:

%d bloggare gillar detta: