Kågeröd och vägen dit

Åh, vad jag gillar sådana okända platser, som innehåller något mystiskt i sig. Här, på vägen mot Kågeröd hittade jag något som gjorde mig nyfiken. Kågeröd 1

När jag tittar på ett sådant hus, då börjar jag undra. Varför är det på det här viset? Varför finns det här över huvud taget? Och vad har det varit? Nästan hela huset är ju egentligen en ugn.

Kågeröd 3Vid sidan står det ytterligare en liten ugn. Har det varit ett bageri som tillverkade bröd till hela byn?

Kågeröd 4Har det varit en brännugn för keramik? En verkstad för alkemiska experiment? I min fantasi blir det … ja, vad blir det i DIN fantasi? Jag blir jättetacksam om det finns någon, som kan förklara för mig vad som var detta husets verkliga funktion.

Nu promenerar jag vidare längs vägen mot Kågeröd och ser en vacker grind.

Kågeröd 5Den är smidd av järn och har två dekorativa tecken.

Kågeröd 6

Vad betyder de egentligen? ”D” och ”S”? Så undrar man ju när man inte bor i trakten. Då vet man förstås.

Kågeröd 7

Kågeröd 8Nästa hus ser helt annorlunda ut. Jag föreställer mig att här kan man nog hitta mat som bevarats därinne i kanske hundra år. På avstånd hörs de rytmiska stegen av en häst och det reflekteras som ett eko i mina öron. En örn hänger orörlig högt uppe i himlen och liksom fryser i sin ställning. Hästen försvinner utom hörhåll. Det finns inga ljud längre. Bara ett spindelnät som rör sig lätt på halmtaket på huset.

Arletta

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

6 reaktioner till “Kågeröd och vägen dit”

  1. Kanske inte så ovanligt med sådana bakugnar. Hade själv en i mitt hus, som jag bodde i från 1992-2010.

    1. Jo, jag har också sett äldre hus med stenugn i murstocken. Här verkar ha varit flera ugnar av olika storlek. Det kan kanske ha varit ett bageri. Eller vad tror du?
      Ellington

      1. Kanske ett bageri, vem vet . . . men ganska vanligt att man hade egen bakugn. Närmsta 2 grannar till mitt gamla hus har oxå egna bakugnar. Husen var så kallade statarlängor i början av 1900 och hjälpte väl även familjerna att hålla värmen. Mitt hus hade ju flyttats flera gångar och så även bakugnen. Hittade gamla grunden till huset incl grund till bakugnen.

        1. Jag kommer att tänka på en berättelse jag läste (tror det var August Bondeson) där ”farfar hade reumatism och låg på ugnen och värmde sig”. Jag undrade länge hur det gick till, tills jag såg ett kök i en gammal ryggåstuga på ett ställe i Småland. Där fanns ett utrymme ovanpå ugnen i murstocken som man troligen använde för torkning av olika matvaror. Det var tillräckligt stort för en person att krypa in och värma sig.
          Ellington

          1. Stämmer bra . . . den tidens bakugnar var inte spetsiga som ”Arlettas” på bilden, utan platta. Ofta hade man fyllt en del av hålrummet med sand. En perfekt plats att ligga på ugnen.
            Om Arlettas bakugnar har varit bageri, så tror jag att det var av nyare modell, för inte ser det ut som dom gemensamma bakstugor man hade på andra håll i landet.

  2. Skorstenen ser onekligen ut att ha varit i någon form av produktion. Ser lite väl stor ut för att baka bröd i. Googlade Dufeke säteri, där kan man läsa att den äldsta kända ägaren är från 1500-talets andra hälft,så det är en historisk plats. Det gamla huset med vasstak ner till marken har som du säger sannolikt varit någon sorts förvaring, säkerligen till mat, därav takets utformning som gör att det isolerar ännu bättre.

Alla dina kommentarer är välkomna

Follow

Get the latest posts delivered to your mailbox:

%d bloggare gillar detta: