Nymphomaniac – början till en diskussion.

Ellington: Jag vill fråga dig två saker, Arletta. Du berättade att du tyckte det var fint med denna filmen att den visar människor som pratar som du och jag om viktiga frågor. Min första fråga till dig om detta är att jag vill att du beskriver en sådan scen som har gjort intryck på dig, och visar vad deras samtal handlar om och vad du tänker om det. Min andra fråga är: Samtalar de verkligen. Jag menar SAM-talar. Joe tar intryck av samtalet och kallar Seligman sin första vän. Hon talar också om för Seligman att hon har fattat beslutet att avsäga sig sin sexualitet. Hur kan han då sägas ha sam-talat med henne om han strax efter kan göra ett sexuellt närmande, när han vet att hon vill vara ifred. Hon är dessutom trött och vill och behöver sova, vilket hon också har sagt. Så, är det verkligen ett samtal han har med henne?

Arletta: Detta är ju huvudidén med den filmen! Att instinkter vinner! Ord och medvetande betyder ingenting! Bara livsdriv och nyfikenhet styr det hela. Detta var budskapet (enligt mig, förstås) av den här filmen. Utifrån detta skulle jag ställa frågan: är det rätt av Lars von Trier att inte vara så jävla optimistisk och inte ge oss, människor, en chans att vara människor?

Hon mördade honom = mördade det instiktiva i honom, inte i sig själv. Siktet har plötsligt skiftat i filmen. Från hennes historia till hennes framtid. Hon överlever och bär sin historia i sig för att berätta den för honom och för oss. Hon lever fortfarande … men hur länge?

Det som du undrar över ligger i moralfältet. Det som Lars von Trier talar om, ligger utanför det moraliska. Det var ju meningen – att överskrida gränserna för det som samhället (de som agerar moraliskt) bestämt hur sex måste vara – och se vad som kan hända i så fall.

Ellington: Du talar om ”moralfältet” som om det fanns ETT moralfält – den moral som samhället dikterar. Ta en titt på Nietzsche, du. Du känner ju honom. För Nietzsche bryter sig övermänniskan ut ur samhällsnormen. Och skapar sig sin egen norm. Som tillåter det djuriska. Som ger det djuriska i människan spelrum. Kraften och kreativiteten och den livsbejakande glädjen. Detta ligger inte utanför moralfältet. Det är den fria människans egen moral. Fri från den rådande moralen. Och vad gör Joe? Jo, hon prövar den övermänniskorevolten i tjejgruppen ”the flock”. Men hon misslyckas. Varför? Säg mig det Arletta?

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.