Smink och vad det innebär att sminka sig

Ellington: Du använder smink. Du sminkade dig den dan när vi skulle besöka konstgallerierna i Lund. Varför sminkar du dig?

Smink 1

Arletta: Du vet man skyddar sig mot kylan med kläder. Och man bär smycken – ett slags försvar. Ett rituellt försvar.

Ellington: Men mot något annant än kyla då förstås.

Arletta: De historiska rötterna till smink som jag ser det, är att – man har försökt att symboliskt attrahera eller avskräcka gudar och demoner. Positiva och negativa krafter och makter.

Ellington: Döden – sjukdomar – fiender?

Arletta: Ett skydd mot allt som är främmande och mer mäktigt än en människa – för att inte vara sårbar. Smink, helkroppsmålning innan man går ut i strid, innan man deltar i en ritual. Man försöker locka det goda och skrämma bort det farliga.

Ellington: Vad skyddar du dig emot när du sminkar dig?

Smink 2

Arletta: Jag känner mig mer trygg i mig själv om jag vet att jag är attraktiv. Jag vill accentuera en viss känsla som jag vill uttrycka. Jag vill dölja andra känslor. Jag vill att man ser att jag finns. Jag vill att det ska synas att jag finns.

Ellington: Hur syns du då när du är utan smink?

Arletta: Jag har fått respons – mail och brev – på hur jag syns utan smink, och att jag då har många olika ansikten. Att jag uttrycker många olika sidor av personligheten.

Ellington: Så ser ju jag dig. Att du har många olika sidor. Det älskar jag att du visar mig. Och det tror jag att du är bekväm med att jag ser. Är det oönskat att visa det när du är ute?

Arletta: Vet du vad ordet ”persona” innebär?

Ellington: Det är väl bilden av din person som du visar.

Arletta: Persona är en mask! En mask som presenterar en viss del av en person. Och när jag sminkar mig är det en mask som jag vill ska presentera mig i mitt utåtriktade – kanske ska jag säga i mitt ”professionella” liv.

Ellington: Du sa inte att jag skulle sminka mig när vi skulle gå på galleri.

Arletta: Vem sa att kvinnan måste skydda sig och inte mannen?

foto: Ellington

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

Alla dina kommentarer är välkomna