Ellington, en köttätare

för köttätare
Butik för köttätare i centrala Köpenhamn (foto Ellington)

Arletta och jag har pratat om kött och köttätare. Nu när vi har halva jordklotet emellan oss händer det att vi pratar på Skype. Ibland går det inget vidare. Inte på grund av dålig uppkoppling, utan mest på grund av att där det finns uppkoppling i Thailand, där rör det sig oftast mycket folk. Arletta sitter på ett café med wifi, och utanför på gatan dundrar trafiken med motorcyklar, bilar, bussar och lastbilar. Det är öronbedövande. Därför skrivskypar vi istället. Då går det bra. Och de diskussionerna kan vi ju spara också.

Med anledning av våra diskussioner om mat tog Arletta upp frågan om kött och frågade mig hur jag som köttätare ser på djur som mat. Jag hade berättat för henne att jag var nyfiken på att pröva en ny köttråvara. Det blev en dialog med köttätare om mitt och djurens liv – och livet efter detta:

Arletta: Du är alltså köttätare. Då måste jag fråga dig: Hur kan du äta döda barn?

Ellington: Döda barn? Jag är ingen kannibal. Det är killingkött jag ville pröva!

Arletta: Ja, killingar. Det är precis det jag menar.

Ellington: Köttet är gott och nyttigt. Ganska likt lammkött, men utan ullsmak. Och jag har ju varit och tittat på gården där de föds upp. De lever ett bra liv. Det tycker jag är viktigt.

Arletta: En vegan sa till mig att det är fel att döda för att vi ska äta. Vad ska jag säga till honom?

Ellington: Detta är inte mitt sista ord till veganen, men du vet ju att om inte jag åt sådant som jag dödar, så skulle jag sakta dö. Och till slut skulle killingen äta mig.

Arletta: Är killingar köttätare?

Elligton: Nej, nej, nej. Men jag skulle svälta ihjäl. Gräs skulle växa på min döda kropp. Och sen – sen är det gräsätarnas tur. Så tänker jag … (och så tänkte Gustav Fröding tror jag).

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

Alla dina kommentarer är välkomna