Arlettas fotoförväntningar

Arletta:

Jag tänker mig en fotosession med ett par. De är gifta eller sambo. Jag vill gärna ha ett par som är hjärtligt trötta på varandra. Han irriterar sig på att hon alltid ska städa och hon tycker att han är jävligt tråkig när de ska ha fest, för han dricker ofta för mycket och då börjar han tafsa på damerna i sällskapet, utan att de har bett om det. De har också rätt tråkigt när de ska älska med varann.

Vad ska jag då göra med dem? Jo, jag ska fråga henne vad hon behöver allra mest. I livet! Inte i sex, men i livet. Då säger hon till exempel att ”för tio år sen var jag sångerska i ett jazzband; jag slutade med det när vi gifte oss och fick barn; nu vill jag pröva det igen.”

Då vill jag fråga honom samma sak och han svarar att han vill ha nån att ligga med. Då säger jag: ”använd din hjärna; du tycker det är tråkigt att ha sex med din fru. Då vill jag veta, finns det någonting som du gör som du tycker är riktigt roligt?” Då svarar han: ”Att gå ut på nätet och kolla på porr”, och sen ”tja, jag menar, det kanske inte är riktigt roligt, men jag glömmer i alla fall hur tråkigt jag har det.” Men jag ger inte upp riktigt än, utan frågar honom: ”Något riktigt roligt då?” Han blir tyst och de går hem.

Nästa dag får jag ett mail. Det är han. ”Jag skriver ju dikter – ja det var ett tag sen nu, men jag prövade igår när vi kom hem, och jag tyckte det blev riktigt bra; kan jag få komma och läsa upp något för dig?”

Nu har jag min session klar. Hon ska ha med sig sitt jazzband och hennes man ska lyssna eller dansa. Han ska läsa sina dikter. Hon ska lyssna. Allt ska jag fota. Och sen ska jag be dem klä av sig. Hon på överkroppen. Männen på underkroppen. Så ska de spela, sjunga, läsa dikter och dansa. Kanske klä av sig helt. Så får vi se om de tycker bättre om att älska sen.

av Ellington

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.