Vi – Arletta / Ellington

Arletta: Vårt möte på nätet började inte med banala erbjudanden. Detta som jag inte vill se i min  brevlåda och som får mig att tycka synd om de massor av människor som knappt kan uttrycka sig. På nätet finns det ju andra möjligheter än att visa sina könsorgan eller att bara skriva  deras namn. Det kan ju alla. Dock, inte alla känner vad en sensuell kvinna egentligen vill  höra och läsa med sina ögon.

Det som lockade mig var hans meddelande med en kort dikt som inte ens gällde direkt sexualitet. Inte ens. Och detta lät på det mest njutningsfulla vis för mina öron. Jag läste det högt och blev mycket berörd. Jag upplevde texten som ett jättepersonligt  brev för just mig och ingen annan kvinna. Dikten pekade för mig på min unika individualitet och fick mig att känna mig stolt över mig själv. Jag trodde att mannen med en sådan förmåga måste vara sofistikerad och ärlig, lite naiv  och stark, seriös och skojfull och trygg i sig själv. Det är precis det jag förväntar mig att  hitta i mannen som jag kan tänka på att skapa nån slags förhållande med, vad än det kan  vara.

 

Ellington: Så här började det för fyra månader sen på en sajt där vi båda var medlemmar. Hon skrev i sin profil: ”Vet ni killar, jag vill inte spendera min livstid för att bara diskutera saker. Låt oss gärna göra något praktiskt. Jag har redan skrivit 133 tecken och det gjorde mig inte lyckligare, förstår ni. Allt jag vill säga: blir det inte bättre att träffas och ti …”

Jag hade kollat in hennes profil ett tag och attraherades av blicken, språket och det direkta  tilltalet. Så jag försökte mot alla odds och bara fortsatte där hon slutat: ”… bättre att träffas och … ti ppa ikull kaffekoppen i ren distraktion; ti ga; ti tulera varandra hertig o hertiginna; ti ndra med ögonen; tidigarelägga kvällsgröten; tilltalas av en oväntad handrörelse; tidsbeställa en teaterresa till Tilbury; titta varann rakt i fejset och tillbringa en tid i undran om vad det var som hände egentligen. Till exempel”.

Hon är en luttrad kvinna på den här sajten och dessutom utrustad med en god portion cynism i situationer som denna. Men det var något som trängde igenom hennes pansar. Ja, hon är ju rätt mottaglig för även mycket finkalibriga impulser. Så hon svarade.

Detta hände den 18 februari. Den 25:e satte jag mig i min lilla VW Golf kl 4 på morgonen och i vintermörker och snömodd körde jag de 56 milen mot nordost. Vi skulle träffas på biblioteket i hennes hemstad. Jag är där vid tolv ungefär hade jag skrivit. Klockan 12:03 skickade hon ett sms: ”?” Då gick jag in genom bibliotekets entré.

Det som sen hände i bibliotektes handskriftsarkiv var njutningsfullt.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.